Eftersom jag inte får ha en sån här (för Mikael)..

..och eftersom en sånhär kattrackare känns lite att ta i, i överkant (enligt Mikael)..

..och vi faktiskt inte har tid för en sån här (enligt Mikael) så..

..tänkte jag såhär! (enligt mig själv) Om jag vann Bamarangs tävling om Chen Karlsson-lampan  där man kan stoppa vad man vill i så är mina sucktande, längtande, saknande, trånande husdjursproblem över! För allra helst vill jag ju ha en hamster men eftersom Mikael tycker att dom är läskiga så klarar han inte av att se dom. Men om jag hade en lampa där man kan ja, stoppa vad man vill i så skulle ju hamstern kunna leva livets goda glada dagar i skenet av en ekonomisk och miljösparande lampa samtidigt som 1.85 cm man i strumplästen slapp bli hysterisk vid anblicken av en liten nos, en skojig rumpa och pyttesmå klor.

Grönska och välmående i mängder åt den lille i lampan och en from pojkvän som inget anar att familjens dammråttor fått sällskap av ännu en liten luden vän.

Jag har unnat mig lyxen att inte bara inköpa ett supersnabbt internet utan även skamlöst ägna ungefär 95 % åt den här söndagen att streama film till förbannelse samtidigt som jag mer eller mindre konstant äter på någonting och vältrar mig i min egen trötthet.

Jag kallar det post-besökssyndrom med en släng av förkylning på återtåg och rekreation efter cirka 9 timmars plåtning i fredags som följs upp av två plåtningsdagar i veckan som kommer. 

Och såhär fyra filmer senare tycker jag att den som vill ska kolla på filmen Le Tableau (Tavlan).

Jag är inget Disneyfan och har aldrig riktigt sett tjusningen med glättiga barnfilmer överhuvudtaget men denna är väldigt fin. Handlar om en tavla som konstnären lämnat halvfärdig och figurerna i motivet som lever hierarkiskt utefter om de är färdigmålade eller ej. Mest gillar jag nog helt enkelt hur den är animerad, karaktärernas utformning och färgerna. 

Se den och bli glad. Det blev jag. 

Förutom att våndas över livet i allmänhet, oroas över min kameras kinkiga tonårsfasoner, förbanna avståndet till Halmstad och få en härlig förkylning som uttryckte sig i tuberkulosliknande hosta så är ju det mesta bra, va. 

Det är ju fantastiskt att jobba på en tidning där man inte bara får skriva utan även pyssla, illustrera och dessutom göra ruskigt roliga modejobb. I och med dessa fyra härliga arbetsområden har jag ju dock inte riktigt alltid tid för att göra annat än sova utöver det. Och det där skitsnacket om att man kan sova när man blir gammal fungerar inte på undertecknade. Jag åldras sju år om jag sover mindre än sju timmar och vill tvångsmässigt yla hela vägen till Ropsten som hyenorna i Lejonkungen under tidiga mornar. Så jag mest jobbar. Tänker på Mexiko emellanåt. Gör lite situps till the Big Bang Theory. Och så ibland hinner jag klämma in att teckna för min egen skull. Och då blir det exempelvis såhär. Hattifnattglass. 

Min kamera är lite ledsen. Eller snarare, tror jag, mitt objektiv. Det beter sig som en småberusad tonåring. Lite suddig, svårt att hitta fokus och småvimsig. (Mamma och pappa: vi, jag och kameran, önskar oss kanske ett besök hos en snäll kameradoktor i föllispresent. Annars blir det nog inga bilder från Mexiko..) Men vi klämde fram några bilder ihop i alla fall. Jag gick nämligen bananas på en hel hög med plastblommor och skapade hårband som får en midsommarstång att se blek ut.

Detta är ett utav dem. 

Ibland är livet: äta sova dö. Ibland är livet även: sitta på t-centralen i 4 1/2 h, inte äta och vilja döda någon. Det senare var början på min långhelg som sedan kantades av loppis i typ dagarna tre, sommarhushäng och utbristande i "bara ben! tänk att man kan ha bara ben!". 

Sedan åker man hem, skiljs på stationen som ett olyckligt kärlekspar i en film, trycker ansiktet mot en glasruta, vinkar farväl med darrande underläpp och stirrar ut i timmar på ett landskap där rådjur strosar fram. Och så är det tillbaka i äta sova dö. Fast snarare: sova 4 timmar, plåta modejobb med sjutusen mil tyll under blommande träd och äta surdegsmacka i en park med sjuttioelva glada hundar. 

Och det är ju faktiskt vår nu. Och ibland kan man ha bara ben. 

Nytt på den där inredningsfronten är alltså tre glas- och metallkuber som jag stoppar saker i.

Väldigt komplicerat. Rena rama kärnfysiken.

Exempelvis kan man stoppa en handblåst loppisvas i den turkosa kuben eftersom turkost och brunt som vi alla vet är en förträfflig kombination. 

Har det ett syfte ihop? Inte överhuvudtaget. 

Sen Mikael och jag blev delvis särbo så har jag köpt på mig tre nya plantor av olika slag. Minst. En psykolog skulle kanske se det som att jag försöker skapa ett substitut.

Jag ser det som att när han inte är här mellan måndag till fredag kan jag bygga en djungel i lägenheten.

Nyaste tillskottet bor i en syltburk och får mig att tänka på juratiden-grönska.

Sen tejpade jag upp en affisch (såklart från världens bästa tidning Frankie) också.

Men det är ju en annan femma. 

Jag har en samling med drivvedspinnar. Den samlingen är så åtråvärd att andra stylister skickar bud efter dom till plåtningar och bönar och ber att få köpa samlingen. Jag håller fast vid dom som om det vore en förlorad Beatlesmedlem. Eller ett signerat exemplar av "A brief history of time".

  Men eftersom ett i sinnet kliande behov av att måla saker kom över mig för ett par helger sedan så valde jag ut de pinnar som jag trodde hade minst chans att få ett lukrativt parfymkontrakt för Dior Cherie och bände upp färgburkarna.

Såhär gick det då.

Insidan av underarmen innan våren kommit-rosa, citrongult med neonhybris och en mustigt vin som blandats med rost-röd var det självklara valet för make overn.

Kom på att det behövdes en färg till och slängde in ett tiokronorsnagellack från Sicilien som jokern i leken. Målade sedan ränder i en evighet.

Inte helt färgäkta bild men såhär blev pinnarna.

Men vad ska man med bara randiga pinnar till? Ingenting. Så jag knöt luddigt hampasnöre runt allihopa och gjorde ett vindspel.

Lättare än en plätt och väldigt fint att hänga ungefär varsomhelst utom från spisfläkten.

Nu måste jag bara åka till havet och samla på mig ett helt gäng med pinnar till så jag kan massproducera!

Ensam hemma med endast filmen Clueless som sällskap gjorde jag världens enklaste pyssel. Jag gick loss med lite färg på alla större träbestick. 

Klart, slut. 

Jag har nog alltid tänkt att jag är ganska personlig på den här bloggen. Vilket jag är. Men jag har likställt det med privat. Och det är jag inte. Och kommer fortfarande inte att vara.

Men efter att jag tog de här bilderna insåg jag att jag haft någonting av Mikaels kläder på mig varje dag den här veckan. Av anledningen att han numera bor delvis i Halmstad och jag ändå behöver ha en del av honom med mig hela tiden. Och då blir det privat med ens. För han och jag är precis lika mycket vi som förr. Men han följer en dröm någon annanstans samtidigt och då är särbo en del av följderna. 

Slut på privat meddelande, vill inte framstå som en karaktär ur the Notebook. 

Kjol från Indiska, skjorta från Whyred, halsband från Glitter och ringar från H&M, Indonesien och Sri Lanka. (varav Ganeshan såklart fortfarande är min förlovningsring)

Kattballerina direkt härmapade från originalet Marc Jacobs via Charlott Olympia. Lika glad är jag för det. Mina kostade 300 kronor.