Jag har haft en fantastiskt fin helg. Intensiv men förbaskat, jäkla fin.

Lite besviken över bristen på tid att snoka runt på ett fjäll för att plocka svamp men sen är det ju ganska massiv älgjakt just nu det var kanske lika bra. (man kan vara förvillande lik en älg för en jaktsugen skytt trots att man varken är 1.80 cm i mankhöjd och har horn. Eller päls.)

Såhär såg helgen ut i korthet genom telefonen.

Började med att lämna kläder, som jag lånat till ett jobb, hos Fanny i hennes vintagebutik. Pratar om livet ett par timmar, kikar på lite nyinkomna smycken och pillar på alla fina saker.

Så åkte jag till Mörby för att bli upplockad av mannen min och så började vi köra mot norr. I Uppsala hittade vi en massiv dubbelregnbåge.

Fanny fick en knäpp brosch av mig som jag köpte i Indonesien (förresten, mycket dåligt med inlägg från min en månaders  rundresa i övärlden därborta. Mer?) så hon kontrade med att ge mig en lika knäpp. Torkade blommor på ett trähjärta. Gillar den skarpt.

Vi kunde inte köra så fort eftersom vi hade släp med dyrbar last. Utanför Järvsö var det vacker himmel men jag hade krupp av tråkighet.

Ärviframmesnartellöööör?

Men så kommer man fram och vaknar sedan till en dag som ser ut såhär.

Norrland kan vara det vackraste som finns stunder som dessa.

Så jobbade jag lite med illustrationer som behövde göras. En vallmo blev till exempelvis.

Men mest hängde vi inne i Åre med vänner, åt middag på min favoritrestaurang i byn, pratade svunna tider, drack cola med sugrör och tittade på fjällen, himlen och dalen.

Så var det plötsligt dags att åka hem och vi ville inte alls. Hämtade upp Mikaels båt, pratade med några ludna kossor utanför Östersund och sjöng sedan till Lady Gaga på radion i ungefär 60 mil.

Vad gjorde ni?

Insåg att jag inte visat er den senaste DIY:en jag gjorde för Länstidningen i Östersund. Man har utökat min lilla serie så att det nu är ännu fler bilder på en helsida! Hur kul som helst att få göra något av det man gillar mest ännu större och ännu bättre.

Till den här grejen inspirerades jag av ett antal olika visningar med oregelbundna färgmönster och Nike Felldins smått fantastiska modejobb. Lätt som en plätt och väldigt roligt.

1. Letade runt på second hand efter en enkel vit bomullsblus, eftersom jag använde textilfärg så ville jag ha ett naturligt material som färgen fäster på bra utan att lossna och smula av, och kom hem med denna. Lite tantig och väldigt söt.

2. Jag gillar verkligen kontrasten av blått och vitt emot varandra. Det är sydeuropa, engelskt porslin, vita klippor och blått hav. Dock ville jag ha olika nyanser av blått utan att det blev för planerat så jag hällde helt enkelt ut blå textilfärg på en tallrik jämte en klick vitt och sen vevade jag runt och lät ödet bestämma intensiteten.

3. Sen är det bara att sprätta på färg med hjälp av en tandborste. OBS! Håll till i ett våtutrymme där alla ytor är lätta att torka av och spola rent med vatten. Det hamnar liksom färg ungefär.. överallt.

4. Jag sprätte helt enkelt tills jag tyckte att det kändes färdigt. Ingen plan, inget mönster och framförallt ingen idé på hur jag ville att det skulle se ut mer än väldigt lekfullt.

5. Och såhär blev resultatet. Diffust på håll men fullkomligt översållat med prickar när man kommer nära. Jag älskar att det blev ett spektrum av färgstänk från vitt till mörkaste mörkblå med indigo, ljusblått och en smula turkost därimellan.

Vad tycker ni?

I förrgår och igår gav jag två telefonintervjuer till tidningar hemma i norr som nosat reda på att jag ska vara med i 'Stylisterna'. Eftersom LT är tidningen jag började min journalistbana på så var det fantastiskt kul att få prata med min fina f.d chef Sara om det. Hennes intervju med mig kan man läsa här. Andra tidningen ÖPs intervju är i tidningen idag men man kan läsa även den på webben här . Tyvärr har jag blivit felciterad både här och där av sistnämnda vilket känns lite tråkigt. Annars är det himla fint att känna stöd från sina hemtrakter!

LT använde sig av dessa bilder på mig vilket är ett par, tre år gamla. Så jäkla roligt att se igen. De togs precis innan Blogawards och den översta bilden är ju ungefär bästa någonsin. Vad gör jag liksom? Chuckys bride?

Igår gick en människa som varit en del av hela mitt liv bort. Människan som kallade mig för 'apskaft', som alltid sjöng, som alltid hade en fantastisk berättelse från förr om äventyr i länder långt borta. Han som visste hur livet skulle njutas utav till fullo. Som byggde en pool i trädgården så att familjen kunde ligga i det turkosa vattnet omgiven av tusentals blommor och titta upp mot en lika blå himmel och säga "det är så här livet är när det är som bäst".

För mig är sommaren så förknippad med honom. Han var på ett sätt sommaren.

Och jag har ingen aning om hur det någonsin ska kunna bli sommar igen utan honom.

Ingen kan ta min morbrors plats. Ingen kan fylla det tomrum efter honom, det tomrum som just nu känns så oändligt att hela mitt medvetande har försvunnit däri.

Men som min bror just sa. "Det finns få människor som levt så mycket som G. Som levt så till fullo. Han hade ingenting att ångra." Det är min största tröst just nu. Att i denna höst där jag lärde mig gråta så vet vi att om det var någon som tog till vara på varje dag så var det min morbror, mina kusiners pappa, min mosters man och han som var sommaren.

Idag är en sådan skitkväll där ingenting är rätt men precis allting fel.

Jag känner mig så jävla värdelös. Självhatet pyr som en kvalmig rök i hela kroppen och allt från höfternas för breda mått för slimmade, tighta, jävla jeans till känslan av att man är så fruktansvärt långt ifrån det man vill bli och strävar efter, bara ekar mellan alla sinnen.

Jag läser bloggar där alla tjejer är 175 cm, har skyhöga klackar, bambislanka ben, nätta midjor och leenden från öra till öra under perfektion till sotade ögon. Känner mig otillräcklig.

Längtar tillbaka till fräknar som dessa.

Min adoptivhunds gränslösa kärlek i Portugal.

Att äta frukt som smakar frukt och måla naglarna i samma färger.

Spanska landskap som tar andan ur en.

Picknickar bland det sträva gräset i Frankrike med oändlig himmel och lika oändligt hav.

Att vakna upp i en kvav bil någonstans i Belgien, eller kanske Holland, till det här.

Den norrländska sommarnatten är sagolik för de som uppskattar det magiska dagsljuset dygnet runt. Men likväl en mardröm för de som inte är vana, eller kan anpassa sig, till att titta ut genom fönstret 3 på morgonen och mötas av en blekt men ändå upplyst värld. Som om natt är dag och solen glömt sin ellipsformade bana runt jorden och stannat på sin plats på himlen ovanför vår del av planeten.

Mikael är bättre och vi tar några lugna dagar i Åre. Hemma från sjukhuset och med fjällvärlden som rogivande horisont. Ikväll tar vi bilen mot Jämtlands inland för att grilla med vänner precis jämte kohagarna med sina betande, bruna djur med stora, varma ögon och imorgon åker vi sakta mot Stockholm med stopp på ställen där det står handskrivna loppisskyltar.

Vi vet ännu inte vad som hände eller vad som är fel men uppföljning på kaoset häromdagen följer. Tills dess ska vi jobba lugnt, sova länge och njuta av sommaren.

Denna sommaren har, hittills, varit både den bästa och antagligen värsta i mitt liv. Fantastiska ögonblick har vävts ihop med de jobbigaste nyheter, magiska dagar har kantats av sorgliga stunder och bergochdalbanan vi kallar livet har sällan krängt så mycket. Det är ingenting jag kommer skriva om här överhuvudtaget för både min egen och andras skull.

  Men jag hade några superba dagar i Lund hos Linnéa och hennes Karl. Tills jag fick inse att de man trodde stod en närmast också är de som kan såra en djupast. Som tur var fick jag bygga en borg av kuddar och täcken i raringarnas soffa, dricka cola och kolla på Sound of music under tiden jag då och då utbrast i arga/ledsna/besvikna utfall.

   Hemkommen till mina föräldrars hus tog jag en bloggfri helg för att träffa människor som betyder mycket, och började den här dagen med att trycka känslorna på paus och stå i en blå och vitruig klänning bland farmor och farfars hallonbuskar i Båstad och stoppa varannat bär i munnen och vartannat i hinken. Sen kraschade livet ännu en gång och alldeles för många ångestfyllda timmar senare har jag packat ihop mina grejer och åker mardrömslikt tidigt med flyget från söder till norr, Östersund, sjukhuset och han jag älskar mest.

Det kommer att bli bra. Det blir det alltid. Nu är det viktigaste att få vara tätt intill bara. Och finnas där. Jag uppdaterar här då fort jag kan/hinner/orkar/vill men när stormen lugnat sig så gör vi en restart igen och fortsätter sommaren som varit den bästa någonsin. För även om det varit den värsta så HAR den också varit den bästa.

Pics. LeLove

Ta hand om de ni älskar.

Jag har spenderat två välbehövliga dagar med att bara umgås med vänner jag tycker om, äta pannkakor med färska hallon, spela TV-spel, sitta ute i solen, promenera på söder och göra vad som faller mig in. Nu tycker jag att ni ska joina min lilla tävling och sen äta glass med alldeles för mycket strössel. Det ska jag. (det sistnämnda)

Idag fyller jag 22 år. Därför ger jag ert ett tidsinställt inlägg (jag är alltså i detta nu fortfarande 21 ljuva, köpaalkoholiUSAålder, när jag skriver) eftersom jag med största sannolikhet när detta läses antingen a) äter kakor b) gråter eftersom det är MIN födelsedag och jag gråter om jag vill c) får förklarat för mig för 500:de gången att åldersnoja är töntigt d) sitter med presentpapper runt mig och är ett lyckligt litet barn som blir tillfreds av materiella presenter e) spelar spel och dricker saft med sugrör eller f) något annat fint, så bloggar jag inte denna söndagen den 30 maj.

Men jag ser antagligen ut ungefär såhär på den tjugoandra födelsedagen 2010.

En virrig hattifnatt som påbörjar kakor och glömmer dem i fönsterkarmar i ny second handklänning, oborstat hår, omgiven av goda vänner och med glad boll i magen.

2009 såg jag ut såhär när jag fyllde tjugo. Det var sommar, jag var i skåne, jag var galet nykär (fast jag och Mikael varit tillsammans i nästan fem månader) och jag blåste såpbubblor vid poolen mest hela kvällen. Som bilden nedan är vill jag att livet ska vara mest hela tiden. Varmt, försommar, grönt och oändlig blå himmel.

2008 när jag fyllde tjugo var jag i Washington DC halva dagen och njöt av mina sista timmar i den fantastiska staden innan vi satte oss på tåget tillbaka till New York. I det stora äpplet firade vi min födelsedag med att åka upp i Empire State Building, jag fick 'happy birthday' sjungen för mig av hisspersonalen och sen åt vi middag vid Times Square och promenerade barfota längs med Broadway på varm asfalt.

2007 var det ett par veckor innan studenten och jag minns det mest som en lång, solig, varm, fantastiskt rolig, äventyrsfylld, mysig och makalös tid. På min nittonårsdag var nästintill alla som skulle ta studenten ute och spelade brännbollsturnering halva natten, låg i gräset och snackade strunt, lekte runt och åt godis.  

Det är inte lätt att hinna blogga när man skriver slutuppsats i skolan så att fingrarna glöder, och blöder, läser kurslitteratur ute i solen, knattrar på jobbgrejer och sedan inser, en timma innan man ska vara där, att man ska vara modeassistent hela kvällen.

För att göra en långt historia kort. Vid 17 kastade jag på mig min mexicanska kjol och lite andra somriga kläder och begav mig till F12 för att hjälpa min vän Bella som står bakom märket Bella o Bastian. Otroligt kul och en himla massa trevliga människor men det hade varit bra att veta att vi skulle vara utomhus hela tiden. Jag misstänker att min gåshud aldrig kommer att försvinna. Nu ska jag lägga mig i sängen och läsa underbara "Dumskallarnas sammansvärjning" efter att jag tvättat bort rökdoften från hela mig. (Varför måste varenda människa inom mode och varje modell blossa hetsigare än en kedjerökande tant? Ä c k l i g t)

Nattklotter