Jag la ju upp den här illustrationen för några veckor sedan..

..och tänkte följa upp med den här nu.

Har ett mindre dille på att rita fler bilder på samma tema så det kommer mera. Foh sure!

Denna ska dock snart vidare till ett nytt hem eftersom den köptes redan innan den var klar.

Min kamera är lite ledsen. Eller snarare, tror jag, mitt objektiv. Det beter sig som en småberusad tonåring. Lite suddig, svårt att hitta fokus och småvimsig. (Mamma och pappa: vi, jag och kameran, önskar oss kanske ett besök hos en snäll kameradoktor i föllispresent. Annars blir det nog inga bilder från Mexiko..) Men vi klämde fram några bilder ihop i alla fall. Jag gick nämligen bananas på en hel hög med plastblommor och skapade hårband som får en midsommarstång att se blek ut.

Detta är ett utav dem. 

Ibland är livet: äta sova dö. Ibland är livet även: sitta på t-centralen i 4 1/2 h, inte äta och vilja döda någon. Det senare var början på min långhelg som sedan kantades av loppis i typ dagarna tre, sommarhushäng och utbristande i "bara ben! tänk att man kan ha bara ben!". 

Sedan åker man hem, skiljs på stationen som ett olyckligt kärlekspar i en film, trycker ansiktet mot en glasruta, vinkar farväl med darrande underläpp och stirrar ut i timmar på ett landskap där rådjur strosar fram. Och så är det tillbaka i äta sova dö. Fast snarare: sova 4 timmar, plåta modejobb med sjutusen mil tyll under blommande träd och äta surdegsmacka i en park med sjuttioelva glada hundar. 

Och det är ju faktiskt vår nu. Och ibland kan man ha bara ben. 

Nytt på den där inredningsfronten är alltså tre glas- och metallkuber som jag stoppar saker i.

Väldigt komplicerat. Rena rama kärnfysiken.

Exempelvis kan man stoppa en handblåst loppisvas i den turkosa kuben eftersom turkost och brunt som vi alla vet är en förträfflig kombination. 

Har det ett syfte ihop? Inte överhuvudtaget. 

Sen Mikael och jag blev delvis särbo så har jag köpt på mig tre nya plantor av olika slag. Minst. En psykolog skulle kanske se det som att jag försöker skapa ett substitut.

Jag ser det som att när han inte är här mellan måndag till fredag kan jag bygga en djungel i lägenheten.

Nyaste tillskottet bor i en syltburk och får mig att tänka på juratiden-grönska.

Sen tejpade jag upp en affisch (såklart från världens bästa tidning Frankie) också.

Men det är ju en annan femma. 

Jag har en samling med drivvedspinnar. Den samlingen är så åtråvärd att andra stylister skickar bud efter dom till plåtningar och bönar och ber att få köpa samlingen. Jag håller fast vid dom som om det vore en förlorad Beatlesmedlem. Eller ett signerat exemplar av "A brief history of time".

  Men eftersom ett i sinnet kliande behov av att måla saker kom över mig för ett par helger sedan så valde jag ut de pinnar som jag trodde hade minst chans att få ett lukrativt parfymkontrakt för Dior Cherie och bände upp färgburkarna.

Såhär gick det då.

Insidan av underarmen innan våren kommit-rosa, citrongult med neonhybris och en mustigt vin som blandats med rost-röd var det självklara valet för make overn.

Kom på att det behövdes en färg till och slängde in ett tiokronorsnagellack från Sicilien som jokern i leken. Målade sedan ränder i en evighet.

Inte helt färgäkta bild men såhär blev pinnarna.

Men vad ska man med bara randiga pinnar till? Ingenting. Så jag knöt luddigt hampasnöre runt allihopa och gjorde ett vindspel.

Lättare än en plätt och väldigt fint att hänga ungefär varsomhelst utom från spisfläkten.

Nu måste jag bara åka till havet och samla på mig ett helt gäng med pinnar till så jag kan massproducera!

Ensam hemma med endast filmen Clueless som sällskap gjorde jag världens enklaste pyssel. Jag gick loss med lite färg på alla större träbestick. 

Klart, slut. 

Jag har nog alltid tänkt att jag är ganska personlig på den här bloggen. Vilket jag är. Men jag har likställt det med privat. Och det är jag inte. Och kommer fortfarande inte att vara.

Men efter att jag tog de här bilderna insåg jag att jag haft någonting av Mikaels kläder på mig varje dag den här veckan. Av anledningen att han numera bor delvis i Halmstad och jag ändå behöver ha en del av honom med mig hela tiden. Och då blir det privat med ens. För han och jag är precis lika mycket vi som förr. Men han följer en dröm någon annanstans samtidigt och då är särbo en del av följderna. 

Slut på privat meddelande, vill inte framstå som en karaktär ur the Notebook. 

Kjol från Indiska, skjorta från Whyred, halsband från Glitter och ringar från H&M, Indonesien och Sri Lanka. (varav Ganeshan såklart fortfarande är min förlovningsring)

Kattballerina direkt härmapade från originalet Marc Jacobs via Charlott Olympia. Lika glad är jag för det. Mina kostade 300 kronor. 

Jag fick en idé häromdagen som innefattade gamla glasflaskor, snöre och blomster och eftersom mitt tålamod är ungefär lika långt som min nedbitna fingernagel, dvs knappt existerande, så satte jag tänderna i projektet på en gång.

Plockade fram några flaskor och burkar och valde ut ett par som jag gillade extra mycket. Syltburk, kombucha- och Snappleflarra blev det. På väg hem från gymmet hade jag vältrat runt i ett dike och plockat på mig de sista himlasträvande små blomster som dagisbarnen runt knuten inte fått tag på, så dessa åkte ned tillsammans med några påskliljor. 

Påskliljor är ingen direkt favorit men med tanke på att färgskalan utanför dörren är lika med forna Sovjet en grådassig dag så känns det som pyttesmå solar. 

Och sen knöt jag snören runt alla halsar och hängde upp dem kanske lite otippat i..

..ljuskronan ovanför vår säng. 

Men det fanns ett skriande behov om ett vårlöfte och detta kändes så nära jag kunde komma. Och då ville jag ha dom på lagom avstånd att både dofta och se på.

Så nu hänger dom där. Mina flygande blomster.

Tänker att det skulle vara fantastiskt med en hel mängd flaskor på samma sätt i en festlokal med högt i tak. Som en trädgård ovan huvudet.

Nu har jag både en himlavägg och en handfull av våren i sovrummet. 

Det är uppenbarligen i Norrland som guldet finns (associerar genast till Kalle Ankatidningarna där Joakim von Anka är i Klondike som ung och vaskar guld så det sprätter runt hans platta fötter) eftersom min snubbe kommer hem med den här läskigt fina lilla teakbyrån. Alldeles gratis från deras stuga. Blocket kan ta sig i brasan med sina snordyra varianter från Midsommarkransen som någon hipster hamstrat på sig sen 2003.

   Naturligtvis ska det stå en pelargon på den. Teak och pelargoner hör ihop.

Men eftersom det är mitt hem platsar även en elefantlampa och en urliten vas. 

En vas - tre möjligheter. Jag har placerat körsbärskvistar i den och ser nu hur de bristande knopparna kämpar för glatta livet med att lösgöra sig vinterns alla helvetes kval. Heja heja!

Den är i oförskämt gott skick om man bortser från lite trötta insidor på lådorna.

Så fort den har fått en plats kommer den få nytt papper i botten och därmed må som en prins. Eller prinsessa. Eller en hen-essa.