”Innan jag dör ska jag ha gjort en förbannat bra show som folk minns!”

Vi träffar Mårten Andersson på Muffin Bakery på Drottninggatan. Han är några minuter sen och glider in med mobilen i högsta hugg och ser lite småstressad men glad ut medans han talar i telefon. Man hör på samtalet att det är de sista detaljerna inför helgens premiär som är på agendan.

Mårten avslutar samtalet, ber om ursäkt för att han är lite sen, och presenterar sig med ett stort leende på läpparna. Och redan där är de minuterna som vi väntade på honom som bortblåsta. Energin kring Mårten är svår att missa. Han strålar av positivism och självsäkerhet och man märker snabbt att han är en kille med båda fötterna på jorden. Jag kan inte undgå att tänka på att han säkert, utan att veta om det själv, är en kille som ursäktas för det mesta. Just för att han är precis som han är helt enkelt. Inte för att han är en av Sveriges största komiker, utan för att han är just Mårten.

Vi kommer ganska snabbt in på huvudämnet, nämligen premiären av RAW Comedy Club som är nu i helgen, och om hur allt började…

Hur vet man att man är rolig, hur får man självförtroendet till att våga ställa sig på en scen inför en massa folk och dra skämt?

Mårten berättar att han sedan barnsben haft en fallenhet för att härma folk. Han älskade svart humor och såg mycket på Cosby show, Chris Rock, och Eddie Murphy. Och det var när han såg den sistnämnde på TV som han visste att han ville utforska branschen närmare. 1999 var han med i radioprogrammet ”Pippirull” som sändes i P3. I programmet busringde han folk och imiterade Dr. Alban. Vem minns inte ”Det är stabilt”? Detta blev en succè och det strömmade in hundratals mail om hur mycket de gillade Mårtens imitationer. Det var då han förstod att han var bra och det var för honom ett kvitto på att han kunde skriva humor.

Hur föddes då idèen om RAW?

Det var en kväll på Norra Brunn. Mårten körde stand up inför en publik som inte verkade allt för road av hans råa skämt, förutom en komiker i baren som bara inte kunde sluta skratta. Det gav Mårten blodad tand och han fick en idè, utan någon som helst aning om att det en dag skulle bli så stort som det är idag. Han ville göra något annat än Norra Brunn, något annorlunda, något råare helt enkelt. Det behövdes ett nytt koncept som inte var inriktat mot företagsfester med en massa sömniga slipsnålar i publiken. Det behövdes en klubb, det var RAW som behövdes.

År 2004 kickade det hela igång i en mörk lokal i Gamla stan, och Mårten hade äntligen sin klubb för de som gillade lite annorlunda humor. Åren har gått och RAW Comedy Club har vuxit till något stort. Idag kan Mårten med sin klubb stoltsera med många av komikervärdens tyngsta namn i sin repertoar, både svenska och utländska. Inför helgens premiär uppträder Steve Hughes, Soran Ismail, och Marika Carlsson. Fram till mitten av December bjuder RAW på underhållning med nya komiker på scenen varje vecka.

Hur ser framtidsvisionerna ut för en kille som hittills lyckats såhär bra?

”Att bli kär, skaffa fru och barn” svarar Mårten snabbt med glimten i ögat.

Men karriären då?

Med arbetet inför RAW och att ständigt vara på jakt efter nya talanger som ska uppträda på hans klubb, blir det lätt att Mårten glömmer bort sig själv och sin talang. Han vill i framtiden, innan han dör, själv göra en förbannat bra show som folk minns. Efter 10 år i branschen har han en självsäkerhet som är välförtjänt och en växande karriär, inte bara med RAW och i Sverige, utan även med sin egen karriär utomlands. Mårten är nämligen nyligen hemkommen från en av världens största komikerfestival i Skottland där han gjorde succè.

Om det är Mårtens många år i branschen som gör honom så avslappnad och trevlig, eller om han helt enkelt alltid varit sådan vet jag inte, men det är verkligen en skön och glad kille vi får träffa. En kille som inte drar sig för att påpeka att mina handskar är lite kinky och burleska, och som undrar om Tilda pratar som hon gör på riktigt? Mårten är positiv och det smittar av sig, och att hans framgång kommer att växa råder det inga tvivel om, snarare så kan det vara nu det hela börjar. Redan nu känner han att han får nypa sig i armen ibland för att förstå att det som nu händer verkligen är sant, och jag tror han kommer att behöva göra det framöver också. Och att hitta någon att gifta sig med och att skaffa barn med lär inte heller bli något problem för Mr Andersson.

Japp - det är precis så länge som denna blogg publicerats...man kan ju konstatera att det verkligen hänt en del under den tiden!

Det sjuka är som vanligen att tiden bara passerar...för att vara lite filosofisk så är det precis så - livet är någonting som händer, frågan är bara om man själv hinner med?! Jag har en förmåga att leva mina framtidsplaner innan de ens närmat sig. Jäkligt irriterande ibland...det leder ju nämligen till att jag missar det som händer nu.

Det här med att bli äldre har jag inget emot - snarare tvärt om, jag gillar att bli äldre och få "växa och bli stor"...samtidigt som jag ofta kan känna som en kompis tidigare konstaterade..."ibland skulle jag vilja att mitt jag från det förflutna skulle leva istället för mitt jag i nutid"

...att ångra någonting har aldrig varit min melodi, jäkligt svårt också i och med att jag ofta hunnit sätta mig in i kommande månads/års planer inna det som händer knapt hunnit hända - det är väl kanske det som är det positiva i kråksången?!

Om jag är i närheten av denna nivå på trivsel i den åldern så är jag oerhört tacksam!

Hej svejs i lingonskogen! Nu har jag vart kass på att blogga, i nöööööu! Mina tankar har vart någon helt annan stans och jag har inte haft tid helt enkelt. Punkt slut.

Jag har suttit hemma och jobbat i någon dag men idag är jag tillbaks på kontoret. Skönt att träffa kollegorna igen, alla är så glada och söta här! Det finns en tjusning med att sitta hemma och fokusera men jag trivs bäst häääär med alla fina. Bara en sån sak att bossen skickade ut ett mail för ett tag sen att det bjuds på frulle i köket. Det händer ju inte där hemma i min skokartong direkt : )

Nå niin. Nu äre jobb som gäller. Tack och förlåt.

Kan vara hösten, en influensa, bristen på motion eller kanske bara allmän trötthet, men jag har varit helt kraftlös de senaste dagarna. Inte fått ett dyft gjort på jobbet på grund av ihållande huvudvärk - som om man skulle vara bakis utan att ha druckit en droppe. Idag har jag kurrerat mig hela dagen och känner mig bättre men fortfarande orkeslös.

Någonstans har jag lärt mig att man kommer långt med rätt inställning. Från och med nu är det pigg, glad och positiv som gäller all-in. Fick redan en fin energidos av min fina kusin och vän som droppade förbi på en kopp te.

Avslutar med lite fin musik också.

...är åter tillbaka i Stockholm efter en fantastisk helg i Vasa, man kan säga att staden levererade än en gång :)

Planen var att överraska 3 stycken födelsedags barn med en rejäl överaskningsfest på lördagen. Genom att jävlas och köra en sken-surprise för systeryster dagen innan så lyckades vi överraska tjejerna till tårar och hjärtliga skratt.

Vilka prinsessor - STORT GRATTIS ÄN EN GÅNG till Sanna, Minna & Nina!

Foto: Jonas Udd

Det var en skönt att vara hemma i Vasa en sväng, vi brukar prata om det där med tjejerna - om hur det är och hur det känns då man återvänder till Stockholm. Känns det som om man kommer hem eller saknar man stället man åkte ifrån? Igår gick det upp för mig...det kanske inte känns som om man kommer hem, men som om man kommer tillbaka till sitt nuvarande liv.

Världens stabilaste brud. Ungefär inte.

Och så Moa. Sveriges nya stjärna. När hon lärt sig lite bättre engelska och slipat på sången så kommer hon att ta hela världen med storm. Vänta bara.

- Det går fort när man har roligt -

Hela helgen har mer eller mindre varit ganska tokig. Inget blev som jag kunde tänka mig och fasiken vad roligt jag har haft. Det är väl just det som gjort allt så himla bra. Såklart.

De tre musketörerna i fredags.

Mitt emellan skratt och festligheter så har jag även hunnit tänka litegrann. Man skulle kunna säga att helgen gjort mig liiite smartare, liiite bättre. Igen!! Ska det fortsätta såhär så kommer jag ju att vara superklok inom en väldigt kort tid. Härligt och tur att det inte går åt det andra hållet!

Tack och förlåt.

Igår satte jag mig på planet hem till Vasa för att spendera helgen i Österbottens högborg. OCH för att överraska min kära syster på hennes 30-års dag. Utan en minsta misstanke dök jag upp bakom hennes dörr och överraskade med lite skumppa tillsammans med mamma :) HAHA - jag fullkomligt älskar överraskningar!

Lördagen har jag hittills spenderat med nära och kära, jag och Elliot var nog mest fokuserade på  kakburken :)

Kvällen kommer att spenderas tillsammans med järngänget.

Skall bli riktigt skoj att surra över nåt glas vin :)

Tjolahopp!

Happy friday morning! Jag har redan hunnit med en massa saker, tvättat några maskiner, väckt Tilda, fixat i läggan och nuuuu snart ska jag dra till jobbet! Glad fredag till er alla!!

Sån e jag!

Bara för att jag inte har någon telefon att ta bilder med och delge er så vill vill vill jag det!! Helt plötsligt har jag en massa kul jag vill fota och visa er. Till exempel mig sjääälv och mig sjääälv. Men tyvärr. No can doo.

Min vän Sickan har precis lurat in mig på något man skulle kunna kalla för en after work. Hela lurendrejeriet gick till såhär: Hon frågade om vi skulle ta en AW. Jag tackade ja. Men med lite avbrott för diverse hemliga ärenden jag måste fixa. *host host* typ lite smussel inför en viss födelsedagsfest som går av stapeln på lördag.

På tal om lördag så tänker jag på söndag. Då är det ju den 11 september. 911. Min äldsta sirra fyller år då (det är henne vi ska fira). Hon blir för övrigt så gammal så jag har tappat räkningen, men min point med datumet var att jag hoppas det inte händer nåt hemskt den dagen. Jag menar vi har ju kraschen i dom där tornen, Anna Lindh och sånt där..

Hur nojjig ska man va? Va?? Va?? Nu när jag börjar tänka på det så vill jag ju bara ha en bunker att krypa in i under hela söndagen. Kanske jag ska försöka hitta ett skyddsrum dit jag kan bjuda in alla jag gillar. Så kan vi sitta där, med söndagsångest, och dricka lite vin och vara nojjiga ihop. Fast å andra sidan så kanske nån dåre öppnar luckan och släpper ner en bomb i bunkern. Då sprängs man ju i alla fall! Hmm.. Hur tänker ni göra?

Jag ska fråga Sickan om vad som är bäst att göra på söndag. Fast jag tar det en timme in på after worken. Jag har lärt mig att inte säga allt jag tänker på precis innan jag är på väg nånstans med en vän. För då är det som att jag plötsligt aktiverar folks hjärnor! Då kommer dom helt från ingenstans på att det är deras tur att hämta på dagis eller nåt sånt där.

På sistone har jag och min beloved iphone börjat glida isär. Vi som en gång var ett. På sistone när jag lämnat mitt hem för att gå till jobbet på mornarna så har jag många gånger när jag kommit halvvägs kommit på att jag glömt luren hemma. Då har jag vänt om och hämtat den, bett om förlåtelse och sen vart snäll och ringt med den hela dagen. För att kompensera typ.

Idag glömde jag den totalt. Jag sitter på jobbet nu och inser att min baby ligger kvar därhemma. Man kan tro att en lite lätt panikångest kan tänkas bryta ut. Men det känns bara befriande. Säkert som att lämna sin gnälliga unge på dagis. Lite separationsångest men också jävligt skönt.

Tiderna förändras. Jag kom att tänka på en sak som jag tänkte på häromdagen: Kan man fortsätta vara analog i en digital värld?

Man kan inte annat än skratta åt Stockholms trafiksituation på morgnarna...Vi tog oss från Gurraberra vid 08:15 i morse och skulle vara inne i stan senast 9. Vår tanke "visst, klart vi hinner 20km på 45min"...men ICKE...65minuter senare hoppade jag av på Sveavägen :)

kö kö och åter kö...

Pratde med mina fina kollegor idag om fenomenet under lunchen...

Seriöst, med min morgontrötthet så skulle jag aldrig vara på jobbet innan lunch om man skall hinna fixa sig själv, fixa ungarna, dumpa dem på dagis/skola och sedan själv ta sig till jobbet? 

Nå - det är ju tur att jag inte behöver fundera på den problematiken riktigt än.

Från en sak till ett flygplan...intressant att denna låt toppar spotifys låtlista för Sverige?!

Jag och min blomma här på jobbet leker djungel såhär på eftermiddagen. Jag är en tiger och min planta är en palm. Nä det gör vi inte. Jag studerade faktiskt min fina utsikt och insåg att solen lyser igen därute, och då såg jag hur fin min planta jag har i fönstret hade blivit!!! Stooor som en jagvetintevad!!!!

Senast jag noterade den så var det väl typ vår i luften. Och ändå sitter jag några centimeter ifrån den. Nästan varje dag. Då undrar jag. Varför är det alltid så? Att man aldrig ser det man har rakt framför ögonen?

Mitt i allt höstrusk så skulle man kunna tro att lillhjärnan min hamnat i en depression, men ICKE. Har era hjärnor det? Min är lite uttråkad dock, men nu vet jag varför. Det har vart en tid utan ett galet och tokigt och crazy och utmanande mål. Men idag har jag hittat det! Jag och Sickan har en plan. Det hade vi egentligen någon vecka efter att vi lärde känna varann, vi hade bara glömt bort den. Anyhow. Vår mystiska plan fick mig att komma på tiotusen saker som jag just nu vill ha. Vilken inspiration va. Och om det finns massor av saker jag vill ha och som jag längtar till så mår jag bra. För då vet jag varför jag gör det jag gör just nu. Fattar ni????!?

Okej, det var det. Nu snackar vi nutid istället. Idag (eller rättare sagt ikväll) spelar Sherlock Brothers på anchor. Hej och hå dit vill jag hinna och orka gå. Jag ska ta ett snack med mig själv senare så får vi se. Ni som inte sett den senaste videon, bör kolla in den:

 Sådärja. Då ska jag göra något vettigare än att hänga här.

So long!