"Ready For The Floor" är en drog. Jag vet det, ni vet det, alla 23000 som jag såg Hot Chip med en söndag i 2008 i smockfulla Arena på Roskildefestivalen vet det. Där och då undrade jag varför bandet såg så otroligt Wimbledon-propert ut, varför de inte hade en trummis, eller hade de en trummis där någonstans, och hur de lyckades få ut alla ljud genom att trycka på knappar, alla dessa småsmå knappar på rätt små maskiner. Nu vet jag såklart bättre; "Ready For The Floor" är en av 00-talets mest fantastiska låtar och Hot Chip ett av de roligare band jag sett. Made In The Dark är en behaglig platta att ha igång i bakgrunden när man läser eller, gör lite vad som helst egentligen. Kan inte säga detsamma om One Life Stand, men det återkommer vi till.

Worlds Apart  | DN  | DN  | DN  | Aftonbladet 

En av mina favoritbutiker alla kategorier i min hemstad är Bengans på Drottninggatan. Inte bara för att de säljer skivor, något som känns rätt ovanligt i Stockholm trots att det verkligen inte är det, men också har en respektabel bredd i sortimentet och oerhört trevlig personal. Under förra våren och sommaren snurrades The Spirit of Apollo, debutalbumet från DJ/hiphop-duon N.A.S.A., intensivt på Bengans och när året sammanfattades på små kvittolappar fanns The Spirit of Apollo såklart med. Jag såg inte charmen som helhet, men visst går det att hitta något bra på en skiva med 40 gästartister, där Tom Waits, Kanye West, Karen O, Lykke Li och Nina Persson ingår.

The Spirit of Apollo, är inte så rolig som den verkar vara och N.A.S.A. var redan på pappret lite för kitschigt för att egentligen kunna bli riktigt bra. Bland alla osannolika samarbeten och löjliga konstruktioner finns det ett riktigt guldkorn med Kanye West, Santogold och en ohörbar Lykke Li. Videon då? Nej, katastrofal är vad den är. "Gifted"? En av årets bästa låtar. Att Shepard Fairey gjorde ett omslag? Mäktigt.

Worlds Apart  | Worlds Apart  | Worlds Apart  | Rockfoto  | Aftonbladet  | DN  

"Signs" är det perfekta exemplet på att Bloc Party inte är i den toppform man var under Silent Alarm-eran och som tyvärr började mattas redan under A Weekend in the City-åren. Låten i sig är bra, en av de bästa på Intimacy men låttexten, som inte alltid varit Kele Okerekes starkaste sida, är bitvis katastrofal. I det rådande musikklimatet spelar det såklart ingen roll, det bevisar årets Grammy-nomineringar precis som de gör varje år, men med Silent Alarm i åtanke blir det givetvis lite trist att tänka sig att Bloc Party kanske också vill ta större del av den innehållslösa mainstream-kakan. Eller så är Intimacy en svacka med lite godkända låtar här och var, och med enbart godkända låtar får man be ens vänner hjälpa till. Vänner som Armand van Helden.

Whatsupsthlm  | Worlds Apart  | Worlds Apart  | DN  | SvD  | SvD  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet 

Bloc Party har, på något sätt som jag inte lyckats greppa men också inte brytt mig om att undersöka närmare eftersom det varit på mångt och mycket en njutning, växt till något av ett favoritband här på Worlds Apart-kontoret (som för övrigt renoveras, byggs om och uppdateras i detta nu). Silent Alarm är en av de senaste tio årens allra bästa skivor, A Weekend in the City är inte så mycket sämre och live  är Bloc Party på rätt dag en ren fröjd att se och höra, med ett rätt duktigt förband  när de spelade här dessutom.

"One More Chance" då, kan komma att bli det som på sikt började slutet för Bloc Party. Efter att denna ensamstående singel släpptes i augusti 2009, som kom som promotion för bandets Bloctober Tour (ha!), har det mesta handlat om huruvida Bloc Party kommer att släppa fler album eller bara singlar eller någon musik alls. Efter Intimacy kändes det spontant, åtminstone till en början, som att de lika gärna kunde tacka för sig redan då om de nu tänkte spela dåligt konstruerad house-rock, men med tiden växte ett par tre-fyra låtar fram som bra, godkända, lyssningsbara mer än en gång. Ungefär som "One More Chance" alltså.

Whatsupsthlm  | Worlds Apart  | Worlds Apart  | DN  | SvD  | SvD  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet 

På Roskildefestivalen 2007 regnade det en hel del. Ni som var där vet vad jag menar, vi behöver inte gå in på det mer än att kollektiv hålla med om att vi helst vill slippa något liknande under våra liv allihopa. Hursomhelst, mitt tält var placerat endast 100 meter från ingång 7 in till festivalområdet och låg därför endast 200 meter från festivalens näst största scen Arena. Mellan mitt tält, som halvt låg på ett par stenar, och Arena var en sorts metallskulptur som liknade en postmodern modell av en dinosauries revben. Den sista kvällen på festivalen var jag helt slut psykiskt och fysiskt, och vad hände då tror ni? Jo, en maratonsession i jazzfusion "spelad" av väldigt höga unga män och kvinnor över ljudet och markdunkandet Tiësto drog igång tillsammans med sisådär 20000 danssugna festivalbesökare.

Det enda jag hörde eller snarare uppmärksammade var den sjukt coola remixen på "Street Spirit (Fade Out)" och...ja, allt bankande. Kaleidoscope har ett jävla fult omslag men innehållet, med gäster från Bloc Party, Metric och Sigur Rós bland andra, lyfter materialet till oanade kreativa höjder, åtminstone för mig. "Feel It In My Bones" är en av de bästa låtarna på Kaleidoscope och gästas av Tegan & Sara.

Upsala Nya Tidning  | DN  | Groove  | Aftonbladet  | dagensskiva  | Sydsvenskan  | Göteborgs-Posten  | Aftonbladet  | SvD  | SvD  | Expressen  | Expressen  | Expressen  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet 

En till video från The XX drar fram mer trista tankar om en missad spelning. Men, fler spelningar kommer, och tills dess räcker bandets mysiga estetvideor gott och väl. "Basic Space" heter låten. Enjoy.

DN   | Aftonbladet   | DN   | Groove   | Pitchfork   | Göteborgs-Posten   | Göteborgs-Posten   | Nöjesguiden   | Metro   | SvD   | SvD   |Sydsvenskan  

Bitterheten efter The XX-missen häromdagen, som beklagades och förklarades djupare här, sitter kvar efter att även Martin Rörberg  och chefen Emma Svensson  strött lite fotografiskt salt i såren. Nåja, inte värt att älta i det mer än nödvändigt. Låten heter "Crystalised", albumet heter xx och bandet är exceptionella The XX. Enjoy.

DN  | Aftonbladet  | DN  | Groove  | Pitchfork  | Göteborgs-Posten  | Göteborgs-Posten  | Nöjesguiden  | Metro  | SvD  | SvD  |Sydsvenskan 

Jag, som CEO eller något liknande halvfånigt för Worlds Apart Inc., är allt som oftast den som lägger ner rälsen, bygger upp ramen, fingrar med skelettet här på kontoret. Utstående kollaboratörer kommer oftast med intressanta synpunkter och idéer, och blir således utan större vetskap om det del av gruppen och nästan anställda på företaget. Men det är jag som lägger ner grundreglerna, och en av de är och kommer alltid att förbli att se till att ingen ånger kommer ifrån missade spelningar. Vill man gå på en spelning, av vilken anledning som helst, ska man se till att ta sig dit, på ett sätt eller annat, även om "annat" innebär högst olagliga aktiviteter. Men, vi är inte guds bästa barn, och vi bryter såklart alltid (ALLTID!) mot våra egna regler och normer. Vi har väl fått för oss att det är coolt att bryta mot regler, anti-auktoritär osv, regler är till för att brytas etc.

The XX är, som ni alla redan vet, 2009 års bästa nya band. Det går inte att riktigt komma ifrån hur fantastiskt bra, rätt och slätt, debutalbumet xx faktiskt är. Det visuella (albumomslag, singelomslag, musikvideor) är enkelt, lätt att känna igen och stilrent. Musiken är likadan, en kylig blandning av extremt minimalistisk indie och klinisk R&B-inspirerad sång. Musikvideorna, framför allt till "Basic Space" och "Crystalised", följer sina singelteman tydligt och passar in i The XX-mallen komfortabelt (bägge videor kommer att publiceras också under denna best of 2009-månad). Videon till "VCR" däremot, är långt utanför mallen men ändå inte, men definitivt annorlunda. Albumet xx är ett av 2009 års bästa album. 

Varför skrev jag den där långa första paragrafen, frågar ni? Jag missade The XX på Debaser Medis häromdagen. Jag ångrar mig att jag inte fixade biljetter eller pressackreditering tidigare. Därför skrev jag den där långa första paragrafen, och är rätt sur på mig själv idag. Olle Kirchmeier  gör det, som vanligt, inte enklare. Köp  hans bilder, de är, som vanligt, smått fantastiska.

The XX @ Debaser Medis | Foto: Olle Kirchmeier

DN  | Aftonbladet  | DN  | Groove  | Pitchfork  | Göteborgs-Posten  | Göteborgs-Posten  | Nöjesguiden  | Metro  | SvD  | SvD  | Sydsvenskan 

Vår årsbästa-serie, fiffigt döpt till eller snarare oftast rubricerad som "MMIX/2LAX9", fortsätter med att gräva bland 2009 års bästa musikvideor, eller snarare musikvideorna till årets bästa låtar. Och vi har nu kommit fram till en av årets bästa musikvideor alla kategorier till en av årets allra bästa låtar alla kategorier, från en av årets allra bästa plattor alla kategorier. Det är låt från en platta som vinner en av de finaste kategorierna Worlds Apart-kontoret kommit på, och som tidigare vunnits av Girl Talk och Radiohead.

Mastodon har med varje album de släppt sedan debuten Remission från 2002, som även den imponerande stort, hamnat oerhört högt upp på årsbästa-listorna på Worlds Apart-kontoret, alltså långt innan konceptet Worlds Apart ens kom att existera. Crack The Skye från 2009 var, såklart, inget undantag utan kom att visa sig vinna vårt allra finaste pris, som faktiskt inte är mycket sämre än att bli utnämnd som "Årets Bästa Album". "Oblivion", den andra singeln från Crack The Skye, hamnade högt, kanske högst bland alla metallåtar från 2009, på vår lista av årets bästa låtar, och denna video skulle nog hamna högt om vi rankade musikvideor också. Känslan av att Mastodon berättar en historia genom sin musik är ständigt närvarande, speciellt på Crack The Skye som tar konceptalbumgenren till helt ny och rätt obegriplig nivå, och låten "Oblivion" synkar upp perfekt med musikvideon "Oblivion", och bidrar ytterligare till känslan av att det är en historia man får höra här, inte bara ett metalband som låtsas vara flummiga för att casha in på stoners världen om. Att "Oblivion" sedan är bland albumets kortaste, minst flummiga, och kanske mest direkta spår...ja, det är rätt omvälvande om man lyssnar på Crack The Skye som en helhet.

Crack The Skye  @ Spotify  | Aftonbladet  | Rockfoto  | Pitchfork  | dagensskiva  | Expressen  | Groove  | SvD  | Sydsvenskan  | 

Att hiphop-genren varit felaktigt representerad inför och i det allmänna ögat och det offentliga rummet under större delen utav 90-talet och även i början av 00-talet slog mig först när jag kom i kontakt med de artister som spelade framför utsålda lokaler i Stockholm men ändå inte räknades som stora hiphop-namn. Visst fanns det oftast någorlunda vettiga anledningar bakom att killar som rappade om prostituerade, pengar och dyra bilar sålde mest, fick mest uppmärksamhet i media, men det fanns och finns fortfarande inte särskilt vettiga anledningar till varför Atmosphere, Sage Francis, Aesop Rock, Mos Def och Talib Kweli inte får stå på Orange Stage på Roskildefestivalen eller spela i Globen.

De två sistnämnda har dessutom Black Star på sina meritförteckningar, en av modern hiphops allra starkast lysande stjärnor. Varje gång de jobbar med varandra, tillsammans på andras låtar eller på varandras låtar, börjar det snackas om en möjlig uppföljare till debutens enorma succé. Inte så konstigt egentligen, både Mos Def och Talib Kweli visar varenda gång att de kompletterar varandra på ett ypperligt sätt.

Aftonbladet  | DN  | DN  | DN  | DN  | DN  | Sydsvenskan  | dagensskiva  | Göteborgs-Posten  | Nöjesguiden