Vad har vi att säga om Hultsfredsfestivalen nu när intrycken lagt sig till rätta och bättre meningar hunnit formas i det trötta huvudet efter Sonisphere och en veckas "semester" i Turkiet? Är det värt att nämna att jag festivaldebuterade i lightversion på Heart Attack Tour 2003? Att den riktiga festivaloskulden rök all skogens väg på Roskilde 06? Eller att jag bara varit i Hultsfred ca ett halvt dygn innan årets festival för att jag vägrade låta mitt hånfulla agg mot denna grej i Småland hindra mig från att se Rage Against The Machine?

Det vore en lögn att hävda att jag är stormförtjust i Hultsfredsfestivalen. När festivalresor först började intressera mig räckte det med att i princip alla jag kände totalsågade Hultsfred för att jag skulle vara väldigt avvaktande i all framtid mot alla ärende ens nära besläktat med festivalen. Tanken var att Rage Against The Machine skulle vara det där undantaget som bekräftade regeln, som man skulle gå runt och med glimten i ögat snacka om som ens enda Hultsfredsupplevelse, tillsammans med Familjens förvånansvärt grymma gig som egentligen bara var tänkt som tidsfördriv medan jag väntade på tåget hem.

Som bekant blev det ju inte så; Hultsfred är fortfarande en av Rockfotos största festivaler, dit vi skickar 10-15 personer för att verkligen totalbevaka festivalen, och givetvis innebar det att jag fick ta mig an redaktörsrollen för årets Smålandsresa med Rockfoto-gänget när mina kollegor var tjänstlediga på olika sätt. Och jag önskar ändå att jag kunde blivit motbevisad av Hultsfred, på vilket sätt som helst, när jag nu ändå skulle vara där hela festivalen ut. Det fanns, som tur var, några spelningar som gjorde resan ner värd tiden och mödan, men det var oftast på gränsen till smärtsamt, jobbigt, tröttande.

N.A.S.A. @ Teater, Hultsfredsfestivalen

| Foto: Amanda Björk/Rockfoto

Det blir därför enklast att börja med just sånt som gjorde resan jobbig och svår, nämligen sådant som känns självklart på annat håll men på Hultsfred ändå blir...fel på något sätt. Som att låta DJ-duon (Squeak E. Clean uppträdde ensam på Hultsfred) N.A.S.A. spela kl.17:30 på Teater när solen gassar utanför och publiken vinglar in lite när de känner för det. Eller att inte försöka ändra på schemat litegrann så att blixtinkallade Andreas Tilliander (med gästsångare David Fransson) inte behöver spela kl.21:30 när solen bränner lika hett som som mitt på dagen och samma problem som N.A.S.A. hade upprepas. Jag lyckas inte heller förstå varför The Gossip, Franz Ferdinand och Kings of Leons vistelser avverkas inom fyra timmar på festivalens första dag, eller att Cult of Luna spelar på denna festival när Sonisphere ändå hålls om en vecka; killarna kan inte ha haft mer än 500 (och då är jag väldigt generös...) personer på sin spelning på Pampas, och det smärtade verkligen att se...

När festivalen redan från start har gjort dessa fundamentala saker helt fel hjälper det inte att eldsjälar som Håkan Durmér springer vilt omkring för att se till att pressfolket inte behöver oroa sig över att få sina datorer och kameror vattenskadad, att det trådlösa nätverket fungerar som det ska eller att bredbandet fungerar överhuvudtaget. Trots att jag inte är överdrivet intresserad utav större delen av banden som spelade på årets Hultsfredsfestival skulle jag inte kunna säga att det inte är en imponerande skara som de lyckats få till en park i Småland; det är mäktigt att få dit Kings of Leon och The Killers och Franz Ferdinand samt mindre hipstervänliga artister som just N.A.S.A. och The Klaxons, en förbluffande fet skara hiphopartister och The Sounds, Peter Bjorn & John och Melody Club och...listan fortsätter ju bara.

Regina Spektor @ Hawaii, Hultsfredsfestivalen

| Foto: Amanda Björk/Rockfoto

Alla dessa är publikband, band som verkligen lockar människor. Då har jag inte ens nämnt min festivalfavorit Regina Spektor, som sken upp igenom hela sitt framträdande och fick åtminstone mig att glömma bort den frånvarande solen. Jag vet inte hur festivalbesökarna resonerar, de jag såg var fulla mest hela tiden så de är nog rätt oberörda, men personligen kan jag inte se resultatet (den siffra jag fick var 23543 sålda) eller det efterföljande vågridandet som något annat än ett fiasko för en festival som inte verkar förstå att den blivit passerad av lillebröder och lillesystrar, till och med av nyfödda barn.

Är någon förvånad att detta nu blev slutet för en institution inom Svensk musik? Jag är det inte.

Vinka adjö , vänner.

(Lycka till, Håkan. Tack för allt.)

DN  | DN  | DN  | Rockparty  | Aftonbladet 

En kanin. En orange kanin. | Foto: Björn Bergenheim

Igår drog Roskildefestivalen igång på riktigt för i år, med officiell öppning av festivalområdet och inspring och folkmassehetsande kaniner och allt vad det innebär, för fyrtionde gången har jag fått höra. Om kaninen varit med alla fyrtio år förtäljer inte mina på danska fält funna källor dessvärre men att ungefär samma traditionsenliga inrusning ägt rum på majoriteten av dessa år krävs det inte ett geni för att gissa sig fram till. Lika traditionsenligt som dessa gulliga små kontrollerade anarkistiska utbrott är de korta torsdagarna, då banden slutar spela kring midnatt och de törstiga massorna helt enkelt får jaga nöjen på egen hand i den danska natten.

Själva festivaldagen började, också det traditionsenligt om minnet mitt inte lurar mig, en halvtimme efter insläppet 17:00. Någon timme efter insläpp stod Patti Smith på Orange Stage, hon är här inte bara för att själv spela på lördagen men också för att hedra de nio som dog på Roskildefestivalen för 10 år sedan när Pearl Jam spelade och säkerhetens överväldigande brister till slut blev övertydliga och systemet fallerade fullständigt. Hon var här då också, Patti. Liksom MUSE som också spelar på lördagen, och säkert en massa andra band jag inte minns eller känner igen till. 

Gräs. Och ett tält. Den är också orange. | Foto: Björn Bergenheim

Men allting har sin tid och sin plats, och nu är inte rätt tid att prata om varför det är viktigt att aldrig glömma bort de nio som dog här. Festivalen har precis börjat, schemat ser finfint ut och det går ju inte att vara litelite nervös för att få se Mick Jones från The Clash och Paul Simonon från The Clash och löjligt coola Bobby Womack och det där konstiga lilla geniet från Whitechapel med guldtanden alltid synlig när han ler. LCD Soundsystem är inte helt fel heller. Återkommer.

2006  - 2007  - 2008  - 2009  - 2010 

Skulle Worlds Apart vara en fotbollsklubb och besök på Roskildefestivalen räknas som mästerskapstitlar skulle dessa ovanstående siffror stå förgyllda på en stor, svart tavla i Worlds Apart-klubbhuset i Stockholm och med stolthet och rejäla mängder hybris visa upp våra bravader. Fast, när allt kommer omkring är det ingenting speciellt, detta. Första gången jag åkte hit var jag 16 år ung och idag, nästan exakt fem år senare är jag 21 år, men känner mig snarare gammal än ung. Det "naturliga" eller "logiska" valet att åka till Hultsfred, om jag nu var tvungen att åka på festival hette det då, kändes trött, stelt, tråkigt, och historierna kring den småländska festen, hur en överväldigande majoritet enligt uppgift betedde sig väl på plats, var tillräckliga för att få mig att rikta blicken mot Danmark istället.

Idag är det efterlämnade festivalliket i Småland fortfarande färskt och antagligen på väg till en för alla involverade smärtsam obduktion. För mig innebär detta i princip ingenting mer än att jag går miste om chansen att se Deftones i Sverige, bandet som på mitt första besök i Roskilde visade mig exakt hur bra festivalspelningar ska vara. Jag har själv inga som helst kopplingar eller särskilt fantastiska, nostalgiska, nu i efterhand sorgsna minnen från Hultsfredsfestivalen, men är tacksam att de gav mig chansen att se ett Rage Against The Machine jag helt förberett på att aldrig få se live. Jag har inga snyfthistorier att bjuda på kollade till Hultsfred. Mina festivalminnen kommer härifrån, från ett fält utanför Köpenhamn, och jag är där även i år med en känsla av att det kanske blivit dags för mig att avsluta denna romans innan vi tröttnar på varandra ordentligt.

Ingen vet givetvis hur jag valt att göra förrän när nästa juli annalkas, men det är varken här eller där. Just nu är det viktiga, och just idag har jag tänkt se ett tecknat band som måste hållas ansvariga för att jag fortfarande lägger ofantliga mängder pengar på att köpa musik. Innan dess ska det vinkas farväl till James Murphy och hans New York-iska dansmaskin och ge Efterklang en sista chans att förklara gruppens plötsliga Coldplay-sjuka. Och de som dog här för 10 år sedan ska hedras av Patti Smith, och av alla ca 75000+ som valt att återigen köpa slut på Roskildefestivalens biljetter.

Häng med. Detta blir nog bra, ändå. Det brukar det bli.

Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Expressen  | Expressen  | Expressen  | DN  | Aftonbladet  | SvD  | Expressen  | dagensskiva  | DN  | DN  | SvD  | dagensskiva  | DN  | SvD  | Expressen  | DN  | SvD 

Denna text skulle aldrig blivit till om det inte var för en ung, lång man med blont hår och glasögon som kallas för Stålis. Han har inte alltför mycket med Stålmannen att göra förutom en övermänsklig tendens att sälja musiken han valt ut som spelas på Bengans i Stockholm till hoper av kunder nästan omedelbart. Stålis gillar, om jag minns rätt, även Empire of the Sun, och är anledningen till att The National ger utslag på min radar överhuvudtaget. Stålis spelade nämligen, en tidig, varm, solig vårdag 2008, Boxer rakt igenom i butiken. Och jag har sedan dess haft "Brainy" ständigt närvarande i mitt dammiga gamla, ständigt överfulla och distraherade hjärnkontor.

Med tiden blev det uppenbart att The National är ett väldigt skickligt band, rentav ett som på många sätt med facit i hand kan titulera sig som ett av världens allra bästa, och ett som egentligen borde känna sig hyfsat obekvämt deltagande i en värld där musik i största allmänhet behandlas som en förbrukningsvara. The National är ett band som skapar hela album och inte enstaka singlar eller två-tre bra låtar per tre-fyra år, och bara det är uppseendeväckande. High Violet är det femte albumet signerat Brooklyn-baserade The National, och det är redan efter några få genomlyssningar klart att gruppen överträffat sig själva på alla sätt och i alla avseenden.

Första singeln "Bloodbuzz Ohio", som släpptes gratis på en site dedicerad till det kommande albumet, är ett fint och varmt välkomnande förpackat i allt som gör The National till det fantastiska band de idag är, och är som helhet en vacker indikation på och introduktion för vad som komma skall när High Violet släpps 10 maj. Trummorna är fortfarande precis överallt, fortfarande mer expressiva än vad någon annan trummis inom denna stiliga genre inom rockmusiken förmår att skapa och driver ständigt gitarrerna och basen, evigt sparsmakat tillagt in i låten, och den alltid lika övertydliga, fylliga sången framåt. Det låter precis som The National ska låta och innehåller precis allt som gör The National så fruktansvärt bra, och med ens har "Bloodbuzz Ohio" skapat en ny och stark grund för bandet att stå på inför det steg upp mot rockstjärnedom High Violet definitivt kommer att föra med sig.

highviolet.com  |

blur.co.uk  | 

via Shelby Cinca .

Med smyglanseringen av första singeln "Rocket Skates" från det kommande albumet Diamond Eyes i färskt minne, där Deftones lät en enkel röd havsbild tillsammans med några få effekter och låttexten förmedla bandets budskap, rör vi oss mot den första "officiella" singeln från Sacramento-bandets sjätte album. "Rocket Skates" är visserligen bandets bidrag till fina, underbara, bästa Record Store Day (Deftones släpper "Rocket Skates"/"Rocket Skates (M83 Remix)" på 7'' vit vinyl i 3000 ex den 17 april 2010) men albumets titelspår är ett betydligt starkare spår och mycket tydligare fingervisning mot hur albumet som helhet låter.

"Rocket Skates" har fått en riktig video sedan sist  och någon vecka eller två sedan smyglanserades alltså titelspåret "Diamond Eyes" på samma sätt som "Rocket Skates"; en enkel bild, i detta fall albumsomslaget, med låttexten rullandes över i takt med sången. Snyggt och enkelt och väldigt mycket Deftones. 

Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | DN  | SvD  | SvD  |SvD  | Blabbermouth  | Blabbermouth  | Sputnikmusic  | GunsRazorsKnives  | Blabbermouth  |