Vad har vi att säga om Hultsfredsfestivalen nu när intrycken lagt sig till rätta och bättre meningar hunnit formas i det trötta huvudet efter Sonisphere och en veckas "semester" i Turkiet? Är det värt att nämna att jag festivaldebuterade i lightversion på Heart Attack Tour 2003? Att den riktiga festivaloskulden rök all skogens väg på Roskilde 06? Eller att jag bara varit i Hultsfred ca ett halvt dygn innan årets festival för att jag vägrade låta mitt hånfulla agg mot denna grej i Småland hindra mig från att se Rage Against The Machine?

Det vore en lögn att hävda att jag är stormförtjust i Hultsfredsfestivalen. När festivalresor först började intressera mig räckte det med att i princip alla jag kände totalsågade Hultsfred för att jag skulle vara väldigt avvaktande i all framtid mot alla ärende ens nära besläktat med festivalen. Tanken var att Rage Against The Machine skulle vara det där undantaget som bekräftade regeln, som man skulle gå runt och med glimten i ögat snacka om som ens enda Hultsfredsupplevelse, tillsammans med Familjens förvånansvärt grymma gig som egentligen bara var tänkt som tidsfördriv medan jag väntade på tåget hem.

Som bekant blev det ju inte så; Hultsfred är fortfarande en av Rockfotos största festivaler, dit vi skickar 10-15 personer för att verkligen totalbevaka festivalen, och givetvis innebar det att jag fick ta mig an redaktörsrollen för årets Smålandsresa med Rockfoto-gänget när mina kollegor var tjänstlediga på olika sätt. Och jag önskar ändå att jag kunde blivit motbevisad av Hultsfred, på vilket sätt som helst, när jag nu ändå skulle vara där hela festivalen ut. Det fanns, som tur var, några spelningar som gjorde resan ner värd tiden och mödan, men det var oftast på gränsen till smärtsamt, jobbigt, tröttande.

N.A.S.A. @ Teater, Hultsfredsfestivalen

| Foto: Amanda Björk/Rockfoto

Det blir därför enklast att börja med just sånt som gjorde resan jobbig och svår, nämligen sådant som känns självklart på annat håll men på Hultsfred ändå blir...fel på något sätt. Som att låta DJ-duon (Squeak E. Clean uppträdde ensam på Hultsfred) N.A.S.A. spela kl.17:30 på Teater när solen gassar utanför och publiken vinglar in lite när de känner för det. Eller att inte försöka ändra på schemat litegrann så att blixtinkallade Andreas Tilliander (med gästsångare David Fransson) inte behöver spela kl.21:30 när solen bränner lika hett som som mitt på dagen och samma problem som N.A.S.A. hade upprepas. Jag lyckas inte heller förstå varför The Gossip, Franz Ferdinand och Kings of Leons vistelser avverkas inom fyra timmar på festivalens första dag, eller att Cult of Luna spelar på denna festival när Sonisphere ändå hålls om en vecka; killarna kan inte ha haft mer än 500 (och då är jag väldigt generös...) personer på sin spelning på Pampas, och det smärtade verkligen att se...

När festivalen redan från start har gjort dessa fundamentala saker helt fel hjälper det inte att eldsjälar som Håkan Durmér springer vilt omkring för att se till att pressfolket inte behöver oroa sig över att få sina datorer och kameror vattenskadad, att det trådlösa nätverket fungerar som det ska eller att bredbandet fungerar överhuvudtaget. Trots att jag inte är överdrivet intresserad utav större delen av banden som spelade på årets Hultsfredsfestival skulle jag inte kunna säga att det inte är en imponerande skara som de lyckats få till en park i Småland; det är mäktigt att få dit Kings of Leon och The Killers och Franz Ferdinand samt mindre hipstervänliga artister som just N.A.S.A. och The Klaxons, en förbluffande fet skara hiphopartister och The Sounds, Peter Bjorn & John och Melody Club och...listan fortsätter ju bara.

Regina Spektor @ Hawaii, Hultsfredsfestivalen

| Foto: Amanda Björk/Rockfoto

Alla dessa är publikband, band som verkligen lockar människor. Då har jag inte ens nämnt min festivalfavorit Regina Spektor, som sken upp igenom hela sitt framträdande och fick åtminstone mig att glömma bort den frånvarande solen. Jag vet inte hur festivalbesökarna resonerar, de jag såg var fulla mest hela tiden så de är nog rätt oberörda, men personligen kan jag inte se resultatet (den siffra jag fick var 23543 sålda) eller det efterföljande vågridandet som något annat än ett fiasko för en festival som inte verkar förstå att den blivit passerad av lillebröder och lillesystrar, till och med av nyfödda barn.

Är någon förvånad att detta nu blev slutet för en institution inom Svensk musik? Jag är det inte.

Vinka adjö , vänner.

(Lycka till, Håkan. Tack för allt.)

DN  | DN  | DN  | Rockparty  | Aftonbladet 

I flera år har MTV varit musikvärldens allra största hackkyckling på grund av att man trots namnet Music Television i vissa länder valt att medvetet förvandlas till världens största latringrop och samlingsplats för världens hemskaste, mest hjärndöda dokusåpor. Denna dokusåpe-linje valde man över musikvideo-linjen som MTV revolutionerade och närmast var förknippad med i ca 20 års tid. Två veckor sedan skrev man dessutom på vad som förmodligen blir kanalens slutgiltiga dödsdom  när man bestämde att "Music Television" inte längre fick plats på företagets logotyp, även fast man i mars 2009 bestämde sig för att visa mer musik - efter klockan 3 på morgonen. 

Det är såklart enbart MTVs förlust när de bestämmer sig för att hora ut ungdomar eller vad de nu håller på med där på TV-kanalen (inte på hemsidan, där hänger det faktiskt bra folk som vi faktiskt tycker om) så att de går miste om dessa vansinniga projekt som Chicago-bandet OK Go verkar ägna mer tid åt att skapa än vad de gör med själva albumen och låtarna som videorna är till för att marknadsföra. Ett fantastiskt Rube Goldberg-projekt har skapats, helt enkelt för att illustrera och demonstrera...ingenting egentligen, förutom att musikvideor är fruktansvärt underhållande fortfarande. Att det finns hela fyra  videor  på  YouTube  (2000-talets MTV, eller MTV2.0 om man så vill, för övrigt) som förklarar hur videon skapades, kom till, designades och utfördes säger allt. Fuck MTV, long live the music video.

Popponny  | Wired  | AbsolutePunk  | Gizmodo  | dagensskiva  | Spinner  | RollingStone  | CNN  |

Tanken var, när idéerna kring Worlds Apart började ta fast form och klartecken gavs från Whatsupsthlm-kontoret i Stockholm för att skicka skeppet ut till havs, att Worlds Apart skulle ta fasta vid den hardcore, punk och metal som på ett sätt eller annat varit grundläggande och haft stora roller i min musikaliska uppväxt. Jag vill inte säga att Worlds Apart på den fronten hittills varit ett misslyckande, men att 2010 dominerats av hiphop, electro och indie med aviga elektroniska inslag talar sitt tydliga språk. Fruktansvärt kul såklart med en bredd i materialet som kommer upp här, men de läsare som förväntar sig lite mer hardcore, punk och metal kan ha känt sig aningen försummade.

Så, efter ett fett livstecken från Deftones , som kom med en låt nästan designad för att passa som handsken i Deftones-katalogen och en video som borde lära bortskämda reklamstudenter en hel del om meningen med enkelhet och tydlighet i marknadsföringssyften, skickar vi pucken över till ett band som är hardcore och punk och metal och mer därtill samtidigt. Mathcore kallas det, fantastiskt begrepp för en genre som kan räknas som musikalisk kvantfysik.  

The Dillinger Escape Plan har förvisso inte varit särskilt tysta sedan releasen av 2007 års mangelfriska Ire Works, inte alls i jämförelse med Deftones, men "Farewell, Mona Lisa" är det första officiella tecknet på att bandet lever på riktigt och snart kommer med en ny skiva. Option Paralysis släpps 22 mars 2010 via Dillinger Escape Plans egna avdelning hos franska metalbolaget Season of Mist, döpt Party Smasher Inc., och är en av årets mest emotsedda skivor på Worlds Apart-kontoret. Trots att man valt vad som redan måste ses som årets fulaste skivomslag  över Shelby Cincas  stilistiska briljans, som senaste kunde skådas på Ire Works. 

Videon? Inte mycket mer än ett misslyckat försök att göra en konstnärlig video till en aggressiv låt. Tyvärr. Låten? Godkänd, men att ha höga förväntningar på det här bandet hör liksom till hela DEP-konceptet. Kommer jag att se The Dillinger Escape Plan på West Coast Riot 2010? Självfallet.

Upsala Nya Tidning  | Expressen  | Göteborgs-Posten  | Sydsvenskan  | Blabbermouth  | Blabbermouth  

Att få lära sig livets läxor och livslektioner på fotbollsläktare, smutsiga konsertlokaler och på festivaler är en lyx och en ynnest jag förärats med och fortsätter att tacka ödmjukast för vid varje tillfälle av jag skänks. Den festival som i synnerhet gett mig mest musikaliskt och i form av livslektioner är utan tvekan den enorma festen som hålls utanför Köpenhamn kallad Roskildefestivalen.

En av mina bästa festivalupplevelser och allra bästa konsertminnen hittills är från när Deftones spelade på Orange Stage framför 60-80000 personer en stekhet sommardag i juli 2006. Bandet var en av två, tillsammans med Lagwagon, jag verkligen längtade efter att se på min första riktiga festivalresa någonsin, men jag lämnade Danmark med mer upplevelser än jag någonsin kunde räknat med och konsertminnen jag förmodligen aldrig kommer att glömma. Deftones startade ett vattenkrig, med stor hjälp från funktionärerna som hanterade vattenutdelning/vattenutkastning med NFL-precision, som vid konsertens slut var del av det kvitto Deftones fick på att man är en av världens bästa metalakter alla kategorier. 

Mitt djupare förhållande med Deftones går vi in på när det kommande albumet Diamond Eyes släpps, och bakgrunden till både det albumet och denna första indikation av att bandet fortfarande vet hur man gör tar vi i samma veva. Man behöver, som den rosa inramningen och låten i fråga antyder, inte göra allting så svårt.

Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | DN  | SvD  | SvD  | SvD  | Blabbermouth  | Blabbermouth  |

Det finns så mycket att skriva om. Så många post-it-lappar, så många anteckningar, notepad-dokument, anteckningsblock, sparade länkar och bokmärken, som bara skräpar ner kontoret och framför allt Worlds Apart-kollektivets hjärnor och allmänna dagliga medvetande. Det handikappar oss till viss mån och gör oss till väldigt ångestfyllda individer som är för kreativt drivna för vårt eget bästa som fastnar och inte vet hur vi ska röra oss framåt, vad vi ska skriva om först, om vi någonsin kommer lyckas skriva klart alla inlägg om vad som var bäst 2009.

Poängen är, kort och gott: när vi känner denna ångest trycka hårt över bröstet, då lyssnar vi på "El Mañana" ute under en fin vinterpromenad eller kollar på den fantastiskt sorgsna videon inne i värmen. Nu har vi gjort det 48 dagar i rad, och har inga som helst planer på att sluta.

DN  | DN  | DN  | DN  | DN  | DN  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | SvD  | SvD  | SvD  | SvD 

Efter att ha fullkomligt blivit knockad av svenska hiphopartister ett flertal gånger live under de senaste åren har jag blivit tvungen att rannsaka mig själv och både mina åsikter och fördomar på sistone. Att jag gillar hiphop är klart och tydligt och borde framgå för samtliga Worlds Apart-läsare, men ändå har en tendens att underskatta svenska hiphopartister uppstått, och det är väldigt irriterande med tanke på hur ställd jag ofta blir efter att ha sett dem live. Jag nämnde det i en recension  häromdagen, det här är nämligen inte exklusivt för just svensk hiphop men också en del elektroniskt stoff som fräst sönder min hjärna. Men på ett positivt sätt.

Så om vi bara snabbt nämner Adam Tensta, Riff Knives och Maskinen (som vi återkommer till) kan vi gå vidare till kvällens huvudämne: Mofeta & Jerre. Victor Marko och Jens Siverstedt har jobbat i ett par år med att finslipa det material man öst ut över publiken på Klubb Spiderdogs, som man driver, hyllats för och gjort till en svensk hiphopinstitution med gäster som Adam Tensta, Promoe, Timbuktu, Looptroop Rockers, Ison & Fille, Afasi & Filthy och Organism 12. Alla som är något inom modern svensk hiphop, med andra ord. Bomben, debutalbumet från Mofeta & Jerre, släpptes idag men firades av redan igår med en releasefest på Södra Teatern. Festvåningen med utsikt över Stockholm var inte bara en perfekt plats för en releasefest men också, åtminstone för mig, ett stort fuck you mot alla man haft i åtanke när man skrev en av förra årets bästa hiphoplåtar "Bättre I Berlin". 

Vi har en del om Mofeta & Jerre att skriva här så vi håller denna bit kort, eftersom vi ändå ska snacka om hur bra Klubb Spiderdogs är och om hur bra vi tycker att Bomben är. Det som var bra med releasefesten var, såklart, att det äntligen finns en skiva ute. Lokalen var bra. Arrangemanget var bra. DJn var bra. Bandet, Mofeta & Jerre, folket som hanterade merchandise och låtarna var alla mycket bra.

Men, det som var på god väg att förstöra kvällen och förmodligen få mig utkastad i samma veva, var något jag aldrig stött på tidigare och hoppades inte existerade utanför internets anonyma värld. När det började strömma in mer och mer folk till festvåningen där releasefesten hölls märkte jag hur Mofeta stannade till framför mig där jag satt och hälsade på några gäster. Han verkade genuint begeistrad, rent av överlycklig av att se dem där och välkomnade dem flera gånger om, tackade dem flera gånger om. Han pekade vänligt ut var garderoben låg, var baren stod och att merchbordet hade skivan, t-shirts och posters, och la till att han hoppas att de köper en skiva. Svaret blev ungefär "Nej, jag kommer inte att köpa skivan. Jag vill inte ha den. Den kommer väl upp på Spotify snart? Jamen, dåså. Jag vill inte köpa den, jag kommer ändå att bara lyssna på Spotify, så det spelar ingen roll."

Jag är beredd på att påstå att jag blev betydligt mer förbannad än Mofeta själv blev. Varför förstår jag dock inte, själv hade jag nog bett någon vakt kasta idioten ut ur lokalen. Jag tar upp detta för att Mofeta & Jerre förtjänar mer än så, alla unga musiker jag känner och de flesta professionella jag mött inom jobbet förtjänar mer än så. Hör ni någon säga såhär på er releasefest av alla ställen, där ni firar att ert ofantliga arbete äntligen är klart och finns i fysisk form, gör mig en tjänst och kasta ut idioterna som inte kan bete sig. Jag kommer att göra det, och jag kommer att ge Mofeta & Jerre den uppmärksamhet och hyllningar de förtjänar.

dagensskiva  | Kristianstadsbladet  | Corren  | 

Såhär skrev jag om Lily Allen när jag såg henne spela på Arena på Roskildefestivalen förra året:

" [...] jag måste ha missat något någonstans, för inte fan visste jag att hon utan problem kunde få närmare 22000 personer att fylla Arena en kvart innan hon går på. Visst, MySpace och blablabla, men när, hur hände detta? Och seriöst, har hon alltid varit såhär snygg? Och hur gör man för att bli bästa polare med henne, så att hon kan vara den där tjejen som man väntar på att fika med på ett café och som får varenda person att vrida på huvudet när hon går förbi för att sätta sig hos en och bara snacka lite skit? Hon spenderar den första kvarten av sin spelning med att nervöst skratta åt sig själv, åt att det är så mycket folk där, och det känns inte falskt överhuvudtaget. Hur ofta händer det egentligen?"

Lily Allen @ Arena, Roskilde Festival 2009 | Foto: Emma Svensson/Rockfoto 

Och jag tycker väl ungefär likadant nu som jag gjorde då. Alla machofjanterier som kanske varit aktuella närmare 00-skiftet, if ever, är helt meningslösa när man snärjts av Lily Allen. Hon som person är cool, scenpersonen är cool, musikern är cool och själva musiken är om möjligt ännu coolare. It's Not Me, It's You är en bra popskiva med några riktigt bra låtar, och "The Fear" är en av dem bästa, både från plattan och från skivåret.

Worlds Apart | Worlds Apart | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | DN  | Aftonbladet  | Expressen  | Sydsvenskan  | SvD  | Nöjesguiden  | Metro  | Groove  | Göteborgs-Posten  | Göteborgs-Posten  | dagensskiva  | dagensskiva  | Aftonbladet  | SvD  | 

"Ready For The Floor" är en drog. Jag vet det, ni vet det, alla 23000 som jag såg Hot Chip med en söndag i 2008 i smockfulla Arena på Roskildefestivalen vet det. Där och då undrade jag varför bandet såg så otroligt Wimbledon-propert ut, varför de inte hade en trummis, eller hade de en trummis där någonstans, och hur de lyckades få ut alla ljud genom att trycka på knappar, alla dessa småsmå knappar på rätt små maskiner. Nu vet jag såklart bättre; "Ready For The Floor" är en av 00-talets mest fantastiska låtar och Hot Chip ett av de roligare band jag sett. Made In The Dark är en behaglig platta att ha igång i bakgrunden när man läser eller, gör lite vad som helst egentligen. Kan inte säga detsamma om One Life Stand, men det återkommer vi till.

Worlds Apart  | DN  | DN  | DN  | Aftonbladet 

En av mina favoritbutiker alla kategorier i min hemstad är Bengans på Drottninggatan. Inte bara för att de säljer skivor, något som känns rätt ovanligt i Stockholm trots att det verkligen inte är det, men också har en respektabel bredd i sortimentet och oerhört trevlig personal. Under förra våren och sommaren snurrades The Spirit of Apollo, debutalbumet från DJ/hiphop-duon N.A.S.A., intensivt på Bengans och när året sammanfattades på små kvittolappar fanns The Spirit of Apollo såklart med. Jag såg inte charmen som helhet, men visst går det att hitta något bra på en skiva med 40 gästartister, där Tom Waits, Kanye West, Karen O, Lykke Li och Nina Persson ingår.

The Spirit of Apollo, är inte så rolig som den verkar vara och N.A.S.A. var redan på pappret lite för kitschigt för att egentligen kunna bli riktigt bra. Bland alla osannolika samarbeten och löjliga konstruktioner finns det ett riktigt guldkorn med Kanye West, Santogold och en ohörbar Lykke Li. Videon då? Nej, katastrofal är vad den är. "Gifted"? En av årets bästa låtar. Att Shepard Fairey gjorde ett omslag? Mäktigt.

Worlds Apart  | Worlds Apart  | Worlds Apart  | Rockfoto  | Aftonbladet  | DN  

"Signs" är det perfekta exemplet på att Bloc Party inte är i den toppform man var under Silent Alarm-eran och som tyvärr började mattas redan under A Weekend in the City-åren. Låten i sig är bra, en av de bästa på Intimacy men låttexten, som inte alltid varit Kele Okerekes starkaste sida, är bitvis katastrofal. I det rådande musikklimatet spelar det såklart ingen roll, det bevisar årets Grammy-nomineringar precis som de gör varje år, men med Silent Alarm i åtanke blir det givetvis lite trist att tänka sig att Bloc Party kanske också vill ta större del av den innehållslösa mainstream-kakan. Eller så är Intimacy en svacka med lite godkända låtar här och var, och med enbart godkända låtar får man be ens vänner hjälpa till. Vänner som Armand van Helden.

Whatsupsthlm  | Worlds Apart  | Worlds Apart  | DN  | SvD  | SvD  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet