Just nu är Dave Grohl egentligen mest involverad i ytterligare ett förverkligande av pojkdrömmar, nämligen att få spela med en medlem från Led Zeppelin på heltid. Them Crooked Vultures släpper singlar, 30 sekunder långa musikklipp, turnédatum och allt annat som debuterande band gör men med den där fördelen som är att redan vara stora rockstjärnor. Stora rockstjärnor kan göra som Foo Fighters gör om några timmar, närmare kl.03, och sända en konsert från sin egna Studio 606, via Facebook. Olyckligt att man bor där man bor och måste sitta uppe men konceptet är ju rätt coolt, så varför inte? Konserten hålls inför livepublik och onlinepublik, där tittarna får önska låtar av bandet och fokus ligger (någorlunda) på att Foo Fighters efter 15 år av trogen tjänst i rockens namn nu släpper en Greatest Hits-platta. Massa bra låtar saknas givetvis på skivan, men det återkommer vi till senare.

Aftonbladet  | DN  | SvD  | SvD  | SvD  |

Name The Pet @ Popaganda | Foto: Linnéa Pettersson/Rockfoto

Miike Snow @ Popaganda | Foto: Olle Kirchmeier/Rockfoto

Årets (förmodligen) sista festival för min del är till ändo, vilket i vanlig ordning innebär en sorts genomgång och sammanfattning av hela alltet, vad som var bästsämstbramindrebra dvs. Popaganda lever, i grund och botten, på sin placering; Universitetet i all ära, det må ha varit gratis och större, men Eriksdalsbadet är nog mer rätt för Popaganda, även om det innebär att festivalen aldrig kommer att kunna expandera om de vill vara kvar vid Södermalms ände. Spelningarna slutar vid kl23, ungefär då har klubbakterna hunnit värma upp och resan till Hornstull och Strand, Medborgarplatsen och Debaser Medis eller Slussen och Debaser Slussen är oerhört kort så, varför inte? Klart man hänger på Strand eller Debaser efter festivalen/innan efterfesterna på diverse klubbar runt om innerstan.

Så, kollegorna som var på Way Out West kallade Popagandas socialistiska festivalbandsystem för en ripoff på hur Göteborgs stolthet hanterar det, bägge festivalerna hade alltså (enligt uppgift, jag var inte i Göteborg...) exakt samma festivalband för pressfolk och besökare i hopp om att göra upplevelsen lika för samtliga på plats. På det las en...låt oss kalla det för "administrativ kostnad" vilket innebar att man som icke-festivalbesökare ändå kunde avnjuta Popagandas spektakulära klubbschema för endast 100kr medan vi andra fick samma deal för 80kr. Tvivelaktigt om det var ett smart drag eller inte, jag lyckades aldrig ta mig ut till klubbspelningarna trots att jag igår kväll var hyfsat taggad på en kväll med Fontän och Sonjagon.

Nog med det tekniska snacket då. Grejen med Popaganda är att den behagliga andan som kommer från att ha festivalen på Södermalm nästan gör hela festivalen. Sitter man i ett fancypants konferensrum med sikt över hela festivalområdet och hela Hammarby undrar man efter ett tag om man verkligen ska gå ner för att se alla dessa svenska popunder som spelat på nästan varje festival man redan tagit sig till under vår och sommar. Vet man att Fontän och Sonjagon kommer ge fler spelningar i Stockholm väljer man kanske att se dem senare i år istället för att ta sig ut när ett rum med vy över södra Stockholm finns tillgängligt. Så, vi håller det kort och snackar om det jag faktiskt orkade se.

Lykke Li @ Popaganda | Foto: Linnéa Pettersson/Rockfoto

Bäst var Lykke Li, men jag anar att ni redan visste det. Sämst var mega-headlinern MGMT och jag tvivlar även här att ni undgått denna rätt generella åsikt om spelningen. Miike Snow lät inte alls som jag hade förväntat mig, så jag tog mig inte till festivalområdet för att se om det var bättre liv. Och jag har tyvärr inte så mycket mer att tillägga. Min aktivitet, eller brist på aktivitet, skyller jag alltså på festivalen som inte alls lockade mig som festivaler brukar göra. Två höjdpunkter, Johnossi var den andra, är inte tillräckligt för att jag ska känna mig tillfreds efteråt. När allt kommer omkring blev den där avgiften på 80kr för klubbspelningarna tillräckligt mycket för att jag skulle välja att se både Fontän och Sonjagon vid annat tillfälle. Lite trist, men behagligt ändå, precis som Popaganda. Jag lär hamna där även nästa år, det är ju bara att åka till Södermalm och tillräckligt mysigt för att man ska vilja vara med varje gång det går av stapeln. Det är ett gott betyg, ändå.

Popaganga @ Rockfoto  | SvD  | SvD  | DN  | DN  | Aftonbladet  | Festivalbloggen @ Aftonbladet  |

MGMT @ Popaganda | Foto: Linnéa Pettersson/Rockfoto

Osäkert om jag lyckats hitta en mer passande rubrik till ett inlägg om en dålig spelning tidigare, som dessutom är en skapelse av bandet i fråga. Jag hade inga förväntningar alls faktiskt, jag har inte lyssnat på MGMT mer än det som utan min inverkan kommit min väg, jag lyssnade inte ens särskilt noga på Roskilde förra året trots att jag var hyfsat nära Odeon där jag vill minnas att de spelade. Men ändå var jag verkligen fruktansvärt besviken igår, redan efter en kvart. Ännu mer efter tjugo minuter, nästan ledsen för bandet efter en halvtimme. Det var stelt och robotiskt mekaniskt och mest jobbigt att behöva se.

Å andra sidan, vad kan man förvänta sig av ett band som först räddar sin spelning genom att nonchalant kicka igång "Kids", få alla på området att strömma rabiat mot scenen, hoppa som om livet hängde på det och sjunga med och allt sånt där och visa att de inte är helt humorlösa genom att ta fram en kniv och köra in den i en honungsmelon som man sedan ger till Annika Berglund från Rockfoto, som också försöker mörda melonen så gott det går, bara för att sedan avsluta med en låt som är så slö och osexig att två tredjedelar av publiken tackar för sig och går sin väg?

Lång jävla mening, det där...Jag ber om ursäkt, och skyller på MGMT. Popagandas pengar hade gjort mer nytta i Årstaviken än i MGMTs fickor. Roligast? Att Familjen DJ:ar på Marie Laveau  just nu och att Fontän och Sonjagon spelar på Debaser Slussen också just nu. Det är ett svårt val att göra, vilket det inte kommer att vara nästa gång det rapporteras om att MGMT spelar i Stockholm igen och frågor om närvaro ställs. Roligast, var det ja...ja, att dessa tre artister + Teddybears som lirar på Berns gratis om några dagar samtliga skulle vara roligare att se än MGMT. Funny how things coincide, no?

Aftonbladet  | Aftonbladet  | SvD  | DN  | Rockfoto 

Lykke Li @ Popaganda | Foto: Linnéa Pettersson/Rockfoto

Gårdagens Popaganda-vinnare bor på Södermalm, folks. Det är oklart om hon firade segern med en promenad från Eriksdalsbadet till Sofia på Södermalm men att Lykke Li var allra bäst under Popagandas första dag undgick nog ingen, liksom att MGMT var en besvikelse utan dess like under detta festivalår. Att det var så pass mörkt och udda, som en avelektrifierad Robyn blandad med Karin Dreijer Anderssons högst...suggestiva scenshow, överraskade åtminstone mig en hel del. Jag kan dock inte hävda att jag har någon större koll på Lykke Li utan vet mest att hon är poppis hos Stereogum, Pitchfork and the likes. Väldigt bra var det i alla fall. Och snyggt mörkt, med massa strobljus, motljus, rök och sånt. Snyggt, snyggt, snyggt.

DN  | DN  | SvD  | SvD  | Aftonbladet 

Johnossi @ Popaganda | Foto: Olle Kirchmeier/Rockfoto

Det kan väl inte bara vara jag som skrattar lite lättsamt åt att ett band som Johnossi spelar på Popaganda? Alltså då inte för att bandet inte är tillräckligt bra (det är de definitivt) eller inte stora nog (det är de, av den stora publiken som var på plats att döma) eller inte tillräckligt populära (det är de utan tvekan, den stora publiken hoppade mest hela tiden) utan...är de tillräckligt pop för att spela här, egentligen?

Jag tänker alltså främst på Johns ständiga användande av effekter, alla möjliga effekter, men distorsionseffekter i synnerhet. Visst har jag ingenting emot de där tjocka, maffiga riffen i "Santa Monica Bay" eller hur gitarrattackerna avlöser varandra i "Party With My Pain", eller hur mycket Ossis trummande påminner om Dave Grohls trummande, det är ju dessa saker jag verkligen tycker om med Johnossi, men det kändes lite konstigt, ändå. Litegrann. Varför vet jag då inte, det var ju en riktigt kul öppning av festivalen för min del, vore bara fel att klaga. Mer Johnossi åt folket!

Hittills är allt bara aces. Jag såg en viss Viasat-Sladjan röka vid ingången till Clarion efter Johnossi och borde nog ha frågat varför han var här och så stiligt klädd till en festival, men kom av mig. Råkade också störa Lykke Li mitt under en intervju när jag knatade tillbaks till presscentret, men hon kollade bara lite överraskat, log och fortsatte prata, och var sedan lite missnöjd med bilderna intervjuarens fotograf tog. Spontant och kul, som sig bör.

SvD  | SvD  | SvD  | DN  | Aftonbladet  | PSL 

Årets sista (möjligen) festival för min del är på hemmaplan. Popaganda fyller två år i sin Eriksdalsbads-form, och jag tar mig alltså dit även i år trots mitt hävdade noll-intresse för pop och dylik musik. Men här är jag ändå, i festivalsveriges allra coolaste presscenter på Hotell Clarions våning med utsikt över söder-om-söder, Eriksdalsbadet och Årstaviken, för WhatsUpSthlm och ingen annan. Just nu är det rätt tomt både här och på festivalområdet, men det lär väl droppa in popkids både här och där i sinom tid.

Jag har tänkt se: Johnossi, Lykke Li, MGMT (idag) och Miike Snow samt Sonjagon (imorgon) men det lär väl bli lite mer, skulle jag tro. Det brukar bli så i alla fall.

På Stan  | På Stan  | DN  | DN  | SvD  | SvD  | SvD  | Aftonbladet  | DN 

Vad har vi att säga om Hultsfredsfestivalen nu när intrycken lagt sig till rätta och bättre meningar hunnit formas i det trötta huvudet efter Sonisphere och en veckas "semester" i Turkiet? Är det värt att nämna att jag festivaldebuterade i lightversion på Heart Attack Tour 2003? Att den riktiga festivaloskulden rök all skogens väg på Roskilde 06? Eller att jag bara varit i Hultsfred ca ett halvt dygn innan årets festival för att jag vägrade låta mitt hånfulla agg mot denna grej i Småland hindra mig från att se Rage Against The Machine?

Det vore en lögn att hävda att jag är stormförtjust i Hultsfredsfestivalen. När festivalresor först började intressera mig räckte det med att i princip alla jag kände totalsågade Hultsfred för att jag skulle vara väldigt avvaktande i all framtid mot alla ärende ens nära besläktat med festivalen. Tanken var att Rage Against The Machine skulle vara det där undantaget som bekräftade regeln, som man skulle gå runt och med glimten i ögat snacka om som ens enda Hultsfredsupplevelse, tillsammans med Familjens förvånansvärt grymma gig som egentligen bara var tänkt som tidsfördriv medan jag väntade på tåget hem.

Som bekant blev det ju inte så; Hultsfred är fortfarande en av Rockfotos största festivaler, dit vi skickar 10-15 personer för att verkligen totalbevaka festivalen, och givetvis innebar det att jag fick ta mig an redaktörsrollen för årets Smålandsresa med Rockfoto-gänget när mina kollegor var tjänstlediga på olika sätt. Och jag önskar ändå att jag kunde blivit motbevisad av Hultsfred, på vilket sätt som helst, när jag nu ändå skulle vara där hela festivalen ut. Det fanns, som tur var, några spelningar som gjorde resan ner värd tiden och mödan, men det var oftast på gränsen till smärtsamt, jobbigt, tröttande.

N.A.S.A. @ Teater, Hultsfredsfestivalen

| Foto: Amanda Björk/Rockfoto

Det blir därför enklast att börja med just sånt som gjorde resan jobbig och svår, nämligen sådant som känns självklart på annat håll men på Hultsfred ändå blir...fel på något sätt. Som att låta DJ-duon (Squeak E. Clean uppträdde ensam på Hultsfred) N.A.S.A. spela kl.17:30 på Teater när solen gassar utanför och publiken vinglar in lite när de känner för det. Eller att inte försöka ändra på schemat litegrann så att blixtinkallade Andreas Tilliander (med gästsångare David Fransson) inte behöver spela kl.21:30 när solen bränner lika hett som som mitt på dagen och samma problem som N.A.S.A. hade upprepas. Jag lyckas inte heller förstå varför The Gossip, Franz Ferdinand och Kings of Leons vistelser avverkas inom fyra timmar på festivalens första dag, eller att Cult of Luna spelar på denna festival när Sonisphere ändå hålls om en vecka; killarna kan inte ha haft mer än 500 (och då är jag väldigt generös...) personer på sin spelning på Pampas, och det smärtade verkligen att se...

När festivalen redan från start har gjort dessa fundamentala saker helt fel hjälper det inte att eldsjälar som Håkan Durmér springer vilt omkring för att se till att pressfolket inte behöver oroa sig över att få sina datorer och kameror vattenskadad, att det trådlösa nätverket fungerar som det ska eller att bredbandet fungerar överhuvudtaget. Trots att jag inte är överdrivet intresserad utav större delen av banden som spelade på årets Hultsfredsfestival skulle jag inte kunna säga att det inte är en imponerande skara som de lyckats få till en park i Småland; det är mäktigt att få dit Kings of Leon och The Killers och Franz Ferdinand samt mindre hipstervänliga artister som just N.A.S.A. och The Klaxons, en förbluffande fet skara hiphopartister och The Sounds, Peter Bjorn & John och Melody Club och...listan fortsätter ju bara.

Regina Spektor @ Hawaii, Hultsfredsfestivalen

| Foto: Amanda Björk/Rockfoto

Alla dessa är publikband, band som verkligen lockar människor. Då har jag inte ens nämnt min festivalfavorit Regina Spektor, som sken upp igenom hela sitt framträdande och fick åtminstone mig att glömma bort den frånvarande solen. Jag vet inte hur festivalbesökarna resonerar, de jag såg var fulla mest hela tiden så de är nog rätt oberörda, men personligen kan jag inte se resultatet (den siffra jag fick var 23543 sålda) eller det efterföljande vågridandet som något annat än ett fiasko för en festival som inte verkar förstå att den blivit passerad av lillebröder och lillesystrar, till och med av nyfödda barn.

Är någon förvånad att detta nu blev slutet för en institution inom Svensk musik? Jag är det inte.

Vinka adjö , vänner.

(Lycka till, Håkan. Tack för allt.)

DN  | DN  | DN  | Rockparty  | Aftonbladet 

Foto: Linda Åkerberg/Rockfoto

Kan inte riktigt släppa det faktum att 35000 personer verkligen åkte ner till Småland för att se 11 förband och Metallica. För jag var ju ändå här en vecka sedan och kände att området såg rätt tomt ut, och fick i och med Sonisphere ordentligt med belägg för mina misstankar. Och Sonisphere var ju egentligen, hur mycket folk än hävdar motsatsen, ändå bara massa band som öppnade för det alla betalat och åkt hit för att se: Metallica.

Kommer att blogga mer om detta, precis här nedan, när det blir lite mer tid över. Ska också berätta om var någonstans i världen jag befinner mig just nu så...stay tuned, gott folk.

UPDATE:

Så, var var vi någonstans?

Ah, Metallica, Sonisphere, Småland, and the works. Ja, föga förvånande handlade Sonispheres premiär på svensk mark nästan uteslutande om Metallica. Det är liksom ingen direkt överraskning att det blev så heller, Festivalbussen sålde biljetter till "Sonisphere - Metallica", och även fast företaget skulle vara världens enklaste att ersätta har namngivningen en rött stir betydelse i sammanhanget.

För mig personligen kändes det mest konstigt att vara i Hultsfred för Sonisphere. Kändes som att gå runt i ett hus som man nyligen flyttat ifrån, där man spenderat större delen av ens barndom, byggt ett liv, skapat minnen, och se allting vara bortsuddat, helt och hållet ersatt med något annat, något okänt. Och då har jag ändå bara varit på en hel Hultsfredsfestival i mitt liv + Rage Against The Machine förra året. Den konstiga känslan handlade dock mest om hur annorlunda allting var; all fjortisfylla var borta, liksom alla överkåta ungar med tuschpennstext över hela kroppen, och stämningen var betydligt högre, liksom publiksiffran.

Banden var ju bättre också, åtminstone Mastodon och Metallica. Men någonstans började det kännas konstigt igen i och med att det blev min andra spelning med The (International) Noise Conspiracy, andra med The Hives, tredje med Mastodon, andra med Meshuggah, tredje (återigen ofrivilliga) med Dead By April, andra med Primal Scream och andra med Metallica. Menar bara...vafan är det som händer egentligen? Det är samma sak varje gång, varför har jag ingenting nytt kvar att se vid 20 års ålder?

Suck...

(Mer om banden, recensionerna, Hultsfred kommer snart! Lovar! Tack för ert tålamod och förlåt Adam för att jag är så kass, jag ska bli bättre!)

Mer metal åt folket! Yours truly, som inte ens är så jätteinsatt eller fanatiskt intresserad utav metal, är återigen på metalfestival, denna gång i Småland och under namnet Sonisphere. Jag var ju här för bara en vecka sedan, under smått katastrofala omständigheter, men på en vecka har metalfolket byggt om, fixat en fin omväg för pressfolket att ta till presstältet, en klättervägg som tydligen ser över Stage 1 (som egentligen bara är Hawaii-scenen men...mer metal?), Guitar Hero-scen och säkert massa annat. Tänkte gå runt och ta några fula områdesbilder med Viktor (Wallström, från Rockfoto, of course) som såklart kommer ta snyggare bilder, som faktiskt går att typ...titta på, ni vet.

Återkommer under dagen, ska kolla vad Adept spelar för musik strax, efter att Dead by April slutat med sin popmetal, eller vafan det nu är för någonting...

Att jag slösar en finfin rubrik som denna på något sånt här...skäms skäms...men, man måste det man måste!

Jag ska bjuda er på lite vettigare, roligare, bättre saker nämligen, och då får detta helt enkelt agera tidslinje och schema för både mig och er:

• Eftersmak:Hultsfred09
• Noterat: Hultsfred09
• Eftersmak:Roskilde Festival 09
• Noterat:Roskilde Festival 09
• Stockholm på Hultsfred/Roskilde
• Crossing Borders:Gothia Cup
• Recensionsinlägg på: Invincible, Convoj, N.A.S.A., Ice Cube, Promoe, Ludacris, Regina Spektor, Dungen och Totalt Jävla Mörker
• Ytterligare smått och gott från Roskilde
• Tankar kring Michael Jackson, medvetet skrivet långt senare än alla andras för att kunna supa in hur världen har snurrat sedan dess
• Skivrecensioner: Octahedron, The Tropic Rot, och säkert lite annat
• Områdesbilder från Hultsfred, Roskilde och Gothia Cup
• Töntiga "behind the scenes"-betrakelser från festivalerna
• ...och säkert massa annat som jag borde skrivit om men inte hunnit eller glömt eller slarvat bort.

Att folk har tålamod nog att orka med min ambivalens privat är något jag alltid är och har alltid varit tacksam för. Så nu skrattar jag mest åt hur vidöppet den dörren sprängts i och med denna blogg och dess innehåll.

Skratta med mig, gott folk! Vi kommer ha väldigt kul tillsammans. Godnatt .