I flera år har MTV varit musikvärldens allra största hackkyckling på grund av att man trots namnet Music Television i vissa länder valt att medvetet förvandlas till världens största latringrop och samlingsplats för världens hemskaste, mest hjärndöda dokusåpor. Denna dokusåpe-linje valde man över musikvideo-linjen som MTV revolutionerade och närmast var förknippad med i ca 20 års tid. Två veckor sedan skrev man dessutom på vad som förmodligen blir kanalens slutgiltiga dödsdom  när man bestämde att "Music Television" inte längre fick plats på företagets logotyp, även fast man i mars 2009 bestämde sig för att visa mer musik - efter klockan 3 på morgonen. 

Det är såklart enbart MTVs förlust när de bestämmer sig för att hora ut ungdomar eller vad de nu håller på med där på TV-kanalen (inte på hemsidan, där hänger det faktiskt bra folk som vi faktiskt tycker om) så att de går miste om dessa vansinniga projekt som Chicago-bandet OK Go verkar ägna mer tid åt att skapa än vad de gör med själva albumen och låtarna som videorna är till för att marknadsföra. Ett fantastiskt Rube Goldberg-projekt har skapats, helt enkelt för att illustrera och demonstrera...ingenting egentligen, förutom att musikvideor är fruktansvärt underhållande fortfarande. Att det finns hela fyra  videor  på  YouTube  (2000-talets MTV, eller MTV2.0 om man så vill, för övrigt) som förklarar hur videon skapades, kom till, designades och utfördes säger allt. Fuck MTV, long live the music video.

Popponny  | Wired  | AbsolutePunk  | Gizmodo  | dagensskiva  | Spinner  | RollingStone  | CNN  |

Tanken var, när idéerna kring Worlds Apart började ta fast form och klartecken gavs från Whatsupsthlm-kontoret i Stockholm för att skicka skeppet ut till havs, att Worlds Apart skulle ta fasta vid den hardcore, punk och metal som på ett sätt eller annat varit grundläggande och haft stora roller i min musikaliska uppväxt. Jag vill inte säga att Worlds Apart på den fronten hittills varit ett misslyckande, men att 2010 dominerats av hiphop, electro och indie med aviga elektroniska inslag talar sitt tydliga språk. Fruktansvärt kul såklart med en bredd i materialet som kommer upp här, men de läsare som förväntar sig lite mer hardcore, punk och metal kan ha känt sig aningen försummade.

Så, efter ett fett livstecken från Deftones , som kom med en låt nästan designad för att passa som handsken i Deftones-katalogen och en video som borde lära bortskämda reklamstudenter en hel del om meningen med enkelhet och tydlighet i marknadsföringssyften, skickar vi pucken över till ett band som är hardcore och punk och metal och mer därtill samtidigt. Mathcore kallas det, fantastiskt begrepp för en genre som kan räknas som musikalisk kvantfysik.  

The Dillinger Escape Plan har förvisso inte varit särskilt tysta sedan releasen av 2007 års mangelfriska Ire Works, inte alls i jämförelse med Deftones, men "Farewell, Mona Lisa" är det första officiella tecknet på att bandet lever på riktigt och snart kommer med en ny skiva. Option Paralysis släpps 22 mars 2010 via Dillinger Escape Plans egna avdelning hos franska metalbolaget Season of Mist, döpt Party Smasher Inc., och är en av årets mest emotsedda skivor på Worlds Apart-kontoret. Trots att man valt vad som redan måste ses som årets fulaste skivomslag  över Shelby Cincas  stilistiska briljans, som senaste kunde skådas på Ire Works. 

Videon? Inte mycket mer än ett misslyckat försök att göra en konstnärlig video till en aggressiv låt. Tyvärr. Låten? Godkänd, men att ha höga förväntningar på det här bandet hör liksom till hela DEP-konceptet. Kommer jag att se The Dillinger Escape Plan på West Coast Riot 2010? Självfallet.

Upsala Nya Tidning  | Expressen  | Göteborgs-Posten  | Sydsvenskan  | Blabbermouth  | Blabbermouth  

Att få lära sig livets läxor och livslektioner på fotbollsläktare, smutsiga konsertlokaler och på festivaler är en lyx och en ynnest jag förärats med och fortsätter att tacka ödmjukast för vid varje tillfälle av jag skänks. Den festival som i synnerhet gett mig mest musikaliskt och i form av livslektioner är utan tvekan den enorma festen som hålls utanför Köpenhamn kallad Roskildefestivalen.

En av mina bästa festivalupplevelser och allra bästa konsertminnen hittills är från när Deftones spelade på Orange Stage framför 60-80000 personer en stekhet sommardag i juli 2006. Bandet var en av två, tillsammans med Lagwagon, jag verkligen längtade efter att se på min första riktiga festivalresa någonsin, men jag lämnade Danmark med mer upplevelser än jag någonsin kunde räknat med och konsertminnen jag förmodligen aldrig kommer att glömma. Deftones startade ett vattenkrig, med stor hjälp från funktionärerna som hanterade vattenutdelning/vattenutkastning med NFL-precision, som vid konsertens slut var del av det kvitto Deftones fick på att man är en av världens bästa metalakter alla kategorier. 

Mitt djupare förhållande med Deftones går vi in på när det kommande albumet Diamond Eyes släpps, och bakgrunden till både det albumet och denna första indikation av att bandet fortfarande vet hur man gör tar vi i samma veva. Man behöver, som den rosa inramningen och låten i fråga antyder, inte göra allting så svårt.

Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | DN  | SvD  | SvD  | SvD  | Blabbermouth  | Blabbermouth  |

Det finns så mycket att skriva om. Så många post-it-lappar, så många anteckningar, notepad-dokument, anteckningsblock, sparade länkar och bokmärken, som bara skräpar ner kontoret och framför allt Worlds Apart-kollektivets hjärnor och allmänna dagliga medvetande. Det handikappar oss till viss mån och gör oss till väldigt ångestfyllda individer som är för kreativt drivna för vårt eget bästa som fastnar och inte vet hur vi ska röra oss framåt, vad vi ska skriva om först, om vi någonsin kommer lyckas skriva klart alla inlägg om vad som var bäst 2009.

Poängen är, kort och gott: när vi känner denna ångest trycka hårt över bröstet, då lyssnar vi på "El Mañana" ute under en fin vinterpromenad eller kollar på den fantastiskt sorgsna videon inne i värmen. Nu har vi gjort det 48 dagar i rad, och har inga som helst planer på att sluta.

DN  | DN  | DN  | DN  | DN  | DN  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | SvD  | SvD  | SvD  | SvD 

Efter att ha fullkomligt blivit knockad av svenska hiphopartister ett flertal gånger live under de senaste åren har jag blivit tvungen att rannsaka mig själv och både mina åsikter och fördomar på sistone. Att jag gillar hiphop är klart och tydligt och borde framgå för samtliga Worlds Apart-läsare, men ändå har en tendens att underskatta svenska hiphopartister uppstått, och det är väldigt irriterande med tanke på hur ställd jag ofta blir efter att ha sett dem live. Jag nämnde det i en recension  häromdagen, det här är nämligen inte exklusivt för just svensk hiphop men också en del elektroniskt stoff som fräst sönder min hjärna. Men på ett positivt sätt.

Så om vi bara snabbt nämner Adam Tensta, Riff Knives och Maskinen (som vi återkommer till) kan vi gå vidare till kvällens huvudämne: Mofeta & Jerre. Victor Marko och Jens Siverstedt har jobbat i ett par år med att finslipa det material man öst ut över publiken på Klubb Spiderdogs, som man driver, hyllats för och gjort till en svensk hiphopinstitution med gäster som Adam Tensta, Promoe, Timbuktu, Looptroop Rockers, Ison & Fille, Afasi & Filthy och Organism 12. Alla som är något inom modern svensk hiphop, med andra ord. Bomben, debutalbumet från Mofeta & Jerre, släpptes idag men firades av redan igår med en releasefest på Södra Teatern. Festvåningen med utsikt över Stockholm var inte bara en perfekt plats för en releasefest men också, åtminstone för mig, ett stort fuck you mot alla man haft i åtanke när man skrev en av förra årets bästa hiphoplåtar "Bättre I Berlin". 

Vi har en del om Mofeta & Jerre att skriva här så vi håller denna bit kort, eftersom vi ändå ska snacka om hur bra Klubb Spiderdogs är och om hur bra vi tycker att Bomben är. Det som var bra med releasefesten var, såklart, att det äntligen finns en skiva ute. Lokalen var bra. Arrangemanget var bra. DJn var bra. Bandet, Mofeta & Jerre, folket som hanterade merchandise och låtarna var alla mycket bra.

Men, det som var på god väg att förstöra kvällen och förmodligen få mig utkastad i samma veva, var något jag aldrig stött på tidigare och hoppades inte existerade utanför internets anonyma värld. När det började strömma in mer och mer folk till festvåningen där releasefesten hölls märkte jag hur Mofeta stannade till framför mig där jag satt och hälsade på några gäster. Han verkade genuint begeistrad, rent av överlycklig av att se dem där och välkomnade dem flera gånger om, tackade dem flera gånger om. Han pekade vänligt ut var garderoben låg, var baren stod och att merchbordet hade skivan, t-shirts och posters, och la till att han hoppas att de köper en skiva. Svaret blev ungefär "Nej, jag kommer inte att köpa skivan. Jag vill inte ha den. Den kommer väl upp på Spotify snart? Jamen, dåså. Jag vill inte köpa den, jag kommer ändå att bara lyssna på Spotify, så det spelar ingen roll."

Jag är beredd på att påstå att jag blev betydligt mer förbannad än Mofeta själv blev. Varför förstår jag dock inte, själv hade jag nog bett någon vakt kasta idioten ut ur lokalen. Jag tar upp detta för att Mofeta & Jerre förtjänar mer än så, alla unga musiker jag känner och de flesta professionella jag mött inom jobbet förtjänar mer än så. Hör ni någon säga såhär på er releasefest av alla ställen, där ni firar att ert ofantliga arbete äntligen är klart och finns i fysisk form, gör mig en tjänst och kasta ut idioterna som inte kan bete sig. Jag kommer att göra det, och jag kommer att ge Mofeta & Jerre den uppmärksamhet och hyllningar de förtjänar.

dagensskiva  | Kristianstadsbladet  | Corren  | 

Såhär skrev jag om Lily Allen när jag såg henne spela på Arena på Roskildefestivalen förra året:

" [...] jag måste ha missat något någonstans, för inte fan visste jag att hon utan problem kunde få närmare 22000 personer att fylla Arena en kvart innan hon går på. Visst, MySpace och blablabla, men när, hur hände detta? Och seriöst, har hon alltid varit såhär snygg? Och hur gör man för att bli bästa polare med henne, så att hon kan vara den där tjejen som man väntar på att fika med på ett café och som får varenda person att vrida på huvudet när hon går förbi för att sätta sig hos en och bara snacka lite skit? Hon spenderar den första kvarten av sin spelning med att nervöst skratta åt sig själv, åt att det är så mycket folk där, och det känns inte falskt överhuvudtaget. Hur ofta händer det egentligen?"

Lily Allen @ Arena, Roskilde Festival 2009 | Foto: Emma Svensson/Rockfoto 

Och jag tycker väl ungefär likadant nu som jag gjorde då. Alla machofjanterier som kanske varit aktuella närmare 00-skiftet, if ever, är helt meningslösa när man snärjts av Lily Allen. Hon som person är cool, scenpersonen är cool, musikern är cool och själva musiken är om möjligt ännu coolare. It's Not Me, It's You är en bra popskiva med några riktigt bra låtar, och "The Fear" är en av dem bästa, både från plattan och från skivåret.

Worlds Apart | Worlds Apart | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | DN  | Aftonbladet  | Expressen  | Sydsvenskan  | SvD  | Nöjesguiden  | Metro  | Groove  | Göteborgs-Posten  | Göteborgs-Posten  | dagensskiva  | dagensskiva  | Aftonbladet  | SvD  | 

"Ready For The Floor" är en drog. Jag vet det, ni vet det, alla 23000 som jag såg Hot Chip med en söndag i 2008 i smockfulla Arena på Roskildefestivalen vet det. Där och då undrade jag varför bandet såg så otroligt Wimbledon-propert ut, varför de inte hade en trummis, eller hade de en trummis där någonstans, och hur de lyckades få ut alla ljud genom att trycka på knappar, alla dessa småsmå knappar på rätt små maskiner. Nu vet jag såklart bättre; "Ready For The Floor" är en av 00-talets mest fantastiska låtar och Hot Chip ett av de roligare band jag sett. Made In The Dark är en behaglig platta att ha igång i bakgrunden när man läser eller, gör lite vad som helst egentligen. Kan inte säga detsamma om One Life Stand, men det återkommer vi till.

Worlds Apart  | DN  | DN  | DN  | Aftonbladet 

En av mina favoritbutiker alla kategorier i min hemstad är Bengans på Drottninggatan. Inte bara för att de säljer skivor, något som känns rätt ovanligt i Stockholm trots att det verkligen inte är det, men också har en respektabel bredd i sortimentet och oerhört trevlig personal. Under förra våren och sommaren snurrades The Spirit of Apollo, debutalbumet från DJ/hiphop-duon N.A.S.A., intensivt på Bengans och när året sammanfattades på små kvittolappar fanns The Spirit of Apollo såklart med. Jag såg inte charmen som helhet, men visst går det att hitta något bra på en skiva med 40 gästartister, där Tom Waits, Kanye West, Karen O, Lykke Li och Nina Persson ingår.

The Spirit of Apollo, är inte så rolig som den verkar vara och N.A.S.A. var redan på pappret lite för kitschigt för att egentligen kunna bli riktigt bra. Bland alla osannolika samarbeten och löjliga konstruktioner finns det ett riktigt guldkorn med Kanye West, Santogold och en ohörbar Lykke Li. Videon då? Nej, katastrofal är vad den är. "Gifted"? En av årets bästa låtar. Att Shepard Fairey gjorde ett omslag? Mäktigt.

Worlds Apart  | Worlds Apart  | Worlds Apart  | Rockfoto  | Aftonbladet  | DN  

"Signs" är det perfekta exemplet på att Bloc Party inte är i den toppform man var under Silent Alarm-eran och som tyvärr började mattas redan under A Weekend in the City-åren. Låten i sig är bra, en av de bästa på Intimacy men låttexten, som inte alltid varit Kele Okerekes starkaste sida, är bitvis katastrofal. I det rådande musikklimatet spelar det såklart ingen roll, det bevisar årets Grammy-nomineringar precis som de gör varje år, men med Silent Alarm i åtanke blir det givetvis lite trist att tänka sig att Bloc Party kanske också vill ta större del av den innehållslösa mainstream-kakan. Eller så är Intimacy en svacka med lite godkända låtar här och var, och med enbart godkända låtar får man be ens vänner hjälpa till. Vänner som Armand van Helden.

Whatsupsthlm  | Worlds Apart  | Worlds Apart  | DN  | SvD  | SvD  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet 

Bloc Party har, på något sätt som jag inte lyckats greppa men också inte brytt mig om att undersöka närmare eftersom det varit på mångt och mycket en njutning, växt till något av ett favoritband här på Worlds Apart-kontoret (som för övrigt renoveras, byggs om och uppdateras i detta nu). Silent Alarm är en av de senaste tio årens allra bästa skivor, A Weekend in the City är inte så mycket sämre och live  är Bloc Party på rätt dag en ren fröjd att se och höra, med ett rätt duktigt förband  när de spelade här dessutom.

"One More Chance" då, kan komma att bli det som på sikt började slutet för Bloc Party. Efter att denna ensamstående singel släpptes i augusti 2009, som kom som promotion för bandets Bloctober Tour (ha!), har det mesta handlat om huruvida Bloc Party kommer att släppa fler album eller bara singlar eller någon musik alls. Efter Intimacy kändes det spontant, åtminstone till en början, som att de lika gärna kunde tacka för sig redan då om de nu tänkte spela dåligt konstruerad house-rock, men med tiden växte ett par tre-fyra låtar fram som bra, godkända, lyssningsbara mer än en gång. Ungefär som "One More Chance" alltså.

Whatsupsthlm  | Worlds Apart  | Worlds Apart  | DN  | SvD  | SvD  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet 

På Roskildefestivalen 2007 regnade det en hel del. Ni som var där vet vad jag menar, vi behöver inte gå in på det mer än att kollektiv hålla med om att vi helst vill slippa något liknande under våra liv allihopa. Hursomhelst, mitt tält var placerat endast 100 meter från ingång 7 in till festivalområdet och låg därför endast 200 meter från festivalens näst största scen Arena. Mellan mitt tält, som halvt låg på ett par stenar, och Arena var en sorts metallskulptur som liknade en postmodern modell av en dinosauries revben. Den sista kvällen på festivalen var jag helt slut psykiskt och fysiskt, och vad hände då tror ni? Jo, en maratonsession i jazzfusion "spelad" av väldigt höga unga män och kvinnor över ljudet och markdunkandet Tiësto drog igång tillsammans med sisådär 20000 danssugna festivalbesökare.

Det enda jag hörde eller snarare uppmärksammade var den sjukt coola remixen på "Street Spirit (Fade Out)" och...ja, allt bankande. Kaleidoscope har ett jävla fult omslag men innehållet, med gäster från Bloc Party, Metric och Sigur Rós bland andra, lyfter materialet till oanade kreativa höjder, åtminstone för mig. "Feel It In My Bones" är en av de bästa låtarna på Kaleidoscope och gästas av Tegan & Sara.

Upsala Nya Tidning  | DN  | Groove  | Aftonbladet  | dagensskiva  | Sydsvenskan  | Göteborgs-Posten  | Aftonbladet  | SvD  | SvD  | Expressen  | Expressen  | Expressen  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet 

En till video från The XX drar fram mer trista tankar om en missad spelning. Men, fler spelningar kommer, och tills dess räcker bandets mysiga estetvideor gott och väl. "Basic Space" heter låten. Enjoy.

DN   | Aftonbladet   | DN   | Groove   | Pitchfork   | Göteborgs-Posten   | Göteborgs-Posten   | Nöjesguiden   | Metro   | SvD   | SvD   |Sydsvenskan  

Bitterheten efter The XX-missen häromdagen, som beklagades och förklarades djupare här, sitter kvar efter att även Martin Rörberg  och chefen Emma Svensson  strött lite fotografiskt salt i såren. Nåja, inte värt att älta i det mer än nödvändigt. Låten heter "Crystalised", albumet heter xx och bandet är exceptionella The XX. Enjoy.

DN  | Aftonbladet  | DN  | Groove  | Pitchfork  | Göteborgs-Posten  | Göteborgs-Posten  | Nöjesguiden  | Metro  | SvD  | SvD  |Sydsvenskan 

Jag, som CEO eller något liknande halvfånigt för Worlds Apart Inc., är allt som oftast den som lägger ner rälsen, bygger upp ramen, fingrar med skelettet här på kontoret. Utstående kollaboratörer kommer oftast med intressanta synpunkter och idéer, och blir således utan större vetskap om det del av gruppen och nästan anställda på företaget. Men det är jag som lägger ner grundreglerna, och en av de är och kommer alltid att förbli att se till att ingen ånger kommer ifrån missade spelningar. Vill man gå på en spelning, av vilken anledning som helst, ska man se till att ta sig dit, på ett sätt eller annat, även om "annat" innebär högst olagliga aktiviteter. Men, vi är inte guds bästa barn, och vi bryter såklart alltid (ALLTID!) mot våra egna regler och normer. Vi har väl fått för oss att det är coolt att bryta mot regler, anti-auktoritär osv, regler är till för att brytas etc.

The XX är, som ni alla redan vet, 2009 års bästa nya band. Det går inte att riktigt komma ifrån hur fantastiskt bra, rätt och slätt, debutalbumet xx faktiskt är. Det visuella (albumomslag, singelomslag, musikvideor) är enkelt, lätt att känna igen och stilrent. Musiken är likadan, en kylig blandning av extremt minimalistisk indie och klinisk R&B-inspirerad sång. Musikvideorna, framför allt till "Basic Space" och "Crystalised", följer sina singelteman tydligt och passar in i The XX-mallen komfortabelt (bägge videor kommer att publiceras också under denna best of 2009-månad). Videon till "VCR" däremot, är långt utanför mallen men ändå inte, men definitivt annorlunda. Albumet xx är ett av 2009 års bästa album. 

Varför skrev jag den där långa första paragrafen, frågar ni? Jag missade The XX på Debaser Medis häromdagen. Jag ångrar mig att jag inte fixade biljetter eller pressackreditering tidigare. Därför skrev jag den där långa första paragrafen, och är rätt sur på mig själv idag. Olle Kirchmeier  gör det, som vanligt, inte enklare. Köp  hans bilder, de är, som vanligt, smått fantastiska.

The XX @ Debaser Medis | Foto: Olle Kirchmeier

DN  | Aftonbladet  | DN  | Groove  | Pitchfork  | Göteborgs-Posten  | Göteborgs-Posten  | Nöjesguiden  | Metro  | SvD  | SvD  | Sydsvenskan 

Vår årsbästa-serie, fiffigt döpt till eller snarare oftast rubricerad som "MMIX/2LAX9", fortsätter med att gräva bland 2009 års bästa musikvideor, eller snarare musikvideorna till årets bästa låtar. Och vi har nu kommit fram till en av årets bästa musikvideor alla kategorier till en av årets allra bästa låtar alla kategorier, från en av årets allra bästa plattor alla kategorier. Det är låt från en platta som vinner en av de finaste kategorierna Worlds Apart-kontoret kommit på, och som tidigare vunnits av Girl Talk och Radiohead.

Mastodon har med varje album de släppt sedan debuten Remission från 2002, som även den imponerande stort, hamnat oerhört högt upp på årsbästa-listorna på Worlds Apart-kontoret, alltså långt innan konceptet Worlds Apart ens kom att existera. Crack The Skye från 2009 var, såklart, inget undantag utan kom att visa sig vinna vårt allra finaste pris, som faktiskt inte är mycket sämre än att bli utnämnd som "Årets Bästa Album". "Oblivion", den andra singeln från Crack The Skye, hamnade högt, kanske högst bland alla metallåtar från 2009, på vår lista av årets bästa låtar, och denna video skulle nog hamna högt om vi rankade musikvideor också. Känslan av att Mastodon berättar en historia genom sin musik är ständigt närvarande, speciellt på Crack The Skye som tar konceptalbumgenren till helt ny och rätt obegriplig nivå, och låten "Oblivion" synkar upp perfekt med musikvideon "Oblivion", och bidrar ytterligare till känslan av att det är en historia man får höra här, inte bara ett metalband som låtsas vara flummiga för att casha in på stoners världen om. Att "Oblivion" sedan är bland albumets kortaste, minst flummiga, och kanske mest direkta spår...ja, det är rätt omvälvande om man lyssnar på Crack The Skye som en helhet.

Crack The Skye  @ Spotify  | Aftonbladet  | Rockfoto  | Pitchfork  | dagensskiva  | Expressen  | Groove  | SvD  | Sydsvenskan  | 

Att hiphop-genren varit felaktigt representerad inför och i det allmänna ögat och det offentliga rummet under större delen utav 90-talet och även i början av 00-talet slog mig först när jag kom i kontakt med de artister som spelade framför utsålda lokaler i Stockholm men ändå inte räknades som stora hiphop-namn. Visst fanns det oftast någorlunda vettiga anledningar bakom att killar som rappade om prostituerade, pengar och dyra bilar sålde mest, fick mest uppmärksamhet i media, men det fanns och finns fortfarande inte särskilt vettiga anledningar till varför Atmosphere, Sage Francis, Aesop Rock, Mos Def och Talib Kweli inte får stå på Orange Stage på Roskildefestivalen eller spela i Globen.

De två sistnämnda har dessutom Black Star på sina meritförteckningar, en av modern hiphops allra starkast lysande stjärnor. Varje gång de jobbar med varandra, tillsammans på andras låtar eller på varandras låtar, börjar det snackas om en möjlig uppföljare till debutens enorma succé. Inte så konstigt egentligen, både Mos Def och Talib Kweli visar varenda gång att de kompletterar varandra på ett ypperligt sätt.

Aftonbladet  | DN  | DN  | DN  | DN  | DN  | Sydsvenskan  | dagensskiva  | Göteborgs-Posten  | Nöjesguiden 

En av de största anledningarna till att jag tycker om hiphop så mycket som jag gör (inte ett superfan, är inte det av någon genre, snarare fylld av stilla beundran) är inte för att musiken och texterna allt som oftast handlar om en kamp av något slag, en vilja att ändra någonting eller ett hopp som inte går att släcka. Jag har dock hållit mig långtlångt borta ifrån den hiphop som inte handlar om sånt här, men det som verkligen säljer genren för mig är de extremt genomarbetade och genomtänkta kompositionerna och samples som får mig att rycka till och le, helst bubblandes under sjukt komplicerade rim och frenetiska verser, som förhoppningsvis handlar om någonting vettigt eller helt enkelt är för roligt för att inte tycka om.

Mos Def är alldeles för avslappnad för att någonsin kunna förknippas med "frenesi" men är också sylvass, vilket passar bättre på en skiva som The Ecstatic där musiken ofta spretar vilt åt alla möjliga håll. Eftersom januari är vår "Best of 2009"-månad petar vi in stoff som varit just bäst under 2009, och där platsar det mesta Mos Def gjort in. Lite mer livlig än "Life In Marvelous Times"-videon men ändå rätt enformig är det mest spännande med "Supermagic" att den använder sig av i princip halva "Ince Ince" av turkiska folk- och protestsångerskan Selda Bağcan, som förföljdes av turkisk militär för sina antietablissemang-låtar under 80-talet. Kanske inte så spännande för er, men jag skrattade åt det första gången jag hörde det.

Aftonbladet  | "Ince Ince" @ Spotify  | DN  | DN  | DN  | Sydsvenskan  | dagensskiva  |Göteborgs-Posten  | Nöjesguiden 

Vi fortsätter att sammanfatta 2009 här på Worlds Apart-kontoret och eftersom vi inte riktigt lärt oss att planera riktigt ordentligt än eller fått in våra nya datorer eller designat vår nya profil håller vi oss till att dela med oss av videor som filmats för att representera de låtar som varit på förra årets bästa skivor istället för att dyka med huvudet först i listor och dylikt. (Puh)

En av förra årets bästa skivor alla kategorier och inom hiphop i synnerhet var The Ecstatic av Mos Def, som efter 10 långa år äntligen lyckats hitta rätt med sitt solomaterial också och inte bara med sina grymma gästinhopp hos Kanye West och The Roots. Första singeln från skivan släpptes redan 2008 och var det enda jag lyssnade på från mannen på väg mot Rock The Bells i Annexet den 4e november det året, och videon är inte särskilt nyskapande men rätt passande, när allt kommer omkring. En av de bästa spåren från The Ecstatic dock, definitivt. Beatet är olikt något Mos Def rört vid tidigare och är snyggt ihopklistrat av Mr Flash, som själv är en artist hos Ed Banger Records, som också är hem till Justice.

P.S. Ignorera den karaktäristiskt urusla Aftonbladet-recensionen bara, and you'll be fine. D.S.

Aftonbladet  | DN  | DN  | DN  | Sydsvenskan  | dagensskiva  | Göteborgs-Posten  | Nöjesguiden 

Wavering Radiant skulle bli ett av 2009 års allra bästa album. Det är vad oddsen talade för på Worlds Apart-kontoret på förhand, ISIS är ändå bandet som har Oceanic och Panopticon i tryggt förvar i bagaget, två album som räknas bland modern metals allra vassaste. In The Absence of Truth från 2006 var även det en riktigt stark skiva som lutade mer mot melodi än någonsin tidigare, men som inte var riktigt lika stark som sina föregångare. Och det är på det spår som In The Absence of Truth stakade ut för ISIS som Wavering Radiant visade sig följa. Mer om det kommer i en (av många) sammanfattningar av 2009 som är planerade under januari. Här är den några månader gamla videon till "20 Minutes/40 Years" från Wavering Radiant. 

Stereogum  | Kritiker.se  | Upsala Nya Tidning  | Sydsvenskan  | SvD  | Groove  | Göteborgs-Posten  | Expressen  | dagensskiva 

Silversun Pickups, ett band som är för bra för att få recensioner i haikuform om sina skivor, släppte ett av 2009 års bättre skivor i Swoon. Så, när vi håller på med alla årsbästalistor och allt som är värt att minnas från 2009 bjuder vi på mer musikvideor som vi gillar, som oftast har bra musik också.

Expressen  | Kritiker.se  | Kritiker.se  | Musiklandet  | Helsingborgs Dagblad  | DN  | SvD 

Trots att vi nu kommit i underfund med att en av 00-talets mest upphaussade album visade sig vara en kolossal flopp som helhet har vi lite svårt att riktigt acceptera det med tanke på hur uppsnackad den varit så länge; i samma veva som insikten om skivans låga kvalité slog oss insåg vi också exakt vad för sorts skiva The Blueprint III är, efter mycket om och men och många svordomar och förbannelser över hur tråkigt materialet är. 00-talets bästa hiphop-album, som Jay-Z fick det att verka som att han jobbat med under hela decenniet, är det definitivt inte. 2009 års bästa album? Inte ens i närheten. En tystande fingervisning riktad mot alla hans tusentals kritiker som hävdat att han är körd, för gammal, rent av mätt? Nä. Faktum är att The Blueprint III inte kan rubriceras som något av allt det man på förhand trodde skulle gå, utan är snarare något av en pensionsfond för Jay-Z, sanktionerad av megaübersuperkorporationen LiveNation.

The Blueprint III har redan, knappa fem månader efter sin release, sålt platina i Storbritannien och USA samt guld i Kanada. Hittills har fem singlar planerats, den femte hemska "Young Forever" som släpps först 11 januari, och lett till det enda positiva med denna skiva förutom de 2-3 låtarna som håller måttet, nämligen snygga videor. Även videon till fjärde singeln "On to the Next One" är ett typexempel på hur man gör stilistiskt enkla men stiliga videor utan att ställa till med en miljonproduktion (även om de där bilarna förmodligen kostar lite mer än en miljon kronor, dollar eller euro...). Musiken är som den är, det kunde blivit mycket bättre, liksom rappandet.

theLIFEfiles  | Snorstadsungar  | Highsnobiety  | SvD  | Aftonbladet  | DN  | dagensskiva  | Expressen  | Göteborgs-Posten  | Sydsvenskan  | SvD  | kritiker.se  | Pitchfork 

Delphic spelade förband för Bloc Party på vackra, vackra Cirkus här i Hufvudstaden i februari 2009, och gjorde väldigt bra ifrån sig. Download Cards, detta kommande nya svarta inom musikbranschen, delades ut med typisk elektronisk störningsdesign dolt bakom bandets logga, ett rätt snyggt och effektivt sätt att promota ett okänt bands musik, speciellt om man spelar i Sverige för allra första gången, spelar förband till ett av 00-talets allra mest populära band, och inte ens har ett debutalbum till sitt namn än.

"Doubt" är bandets tredje singel och släpps officiellt nu i januari, och är bandets första på skivbolaget Polydor, som släpper debutplattan Acolyte 11 januari. Lite Klaxons över musiken minus det spastiska och neo-punkiga, plus det mer slätstrukna Bloc Party-andet. Acolyte är en av 2010s mest emotsedda skivor på Worlds Apart-kontoret hursomhelst, och vi lär peta på skivan ordentligt när den anländer, antingen fysiskt eller digitalt.

Delphic @ Spotify  | SvD  | PSL  | PSL  | Whatsupsthlm | Aftonbladet  | Aftonbladet  | DN  | Rockfoto 

Worlds Apart-kontoret stängde för renovering för två veckor sedan. Vi tömde kontoret, brände gamla papper, slängde utnötta möbler, tömde gamla datorchassis och förvandlade dem till förvaringsattiraljer, och tog kort och gott lite semester för att börja planera 2010 och Worlds Apart-koncernens vidareutveckling, framtid och nya form.

Det vi kom fram till var framför allt att alla listor och dylika sammanfattningar inte kändes kul och något att jobba med under december månad, utan sköts därför upp till januari 2010, februari 2010 och till viss mån omvandlades till intervjuer i ett annat, större format än de sedvanliga, snabba Q&A-sessionerna var och varannan dussinmedieaktör ägnar sig åt. Så, vi tog semester, och återkommer med det bästa från 2009 under januari 2010, och lär kolla närmre på det gångna decenniet under februari 2010. Och samtidigt kommer bloggen att breddas och få en ny banner. Men mer om det sen. 

Vi kommer att peta på årets bästa musik, årets bästa filmer, årets bästa läsning, årets bästa konsertlokal, årets bästa konsert, årets bästa festival och massa andra aningen mer cyniska rubriker för att beskriva det vi tyckt mest om under 2009, och ännu elakare rubriker för de som gjort oss ytterst besvikna. Men mer om det sen också.

2009 kommer för alltid heta 2LAX9 för mig, och var på många sätt ett fantastiskt år, speciellt på de fronter som betyder allra mest för mig utöver den personliga. Förhoppningsvis blir 2010 minst lika bra. 

Vi ses 2LAX10, folks.

[audio]/audio/blog/14/01_the_new_year.mp3[/audio]

(Vi återkommer med fler fina exempel på låtar om nyår och ett kommande år...öh...ja, när vi gått in i det nya året. Bonsoir.)

Vet någon överhuvudtaget vad post-hardcore egentligen är eller handlar om eller, om man nu kan säga så om en musikgenre, går ut på? Går det att peka på vilka huvudingredienser band inom genren måste ha med när de kokar ihop sin musik? Finns det ett specifikt sound man inspireras av eller på något sätt använder som grundläggande mall när man börjar skapa själv?

Mitt svar, på samtliga frågor är, efter många om och men, kort och gott "nej". De album jag äger som faller under post-hardcore-kategorin, av band som kallar sin musik för post-hardcore, låter alla väldigt olika även när det är samma band som spelar. Just Thrice kan med de kriterierna kallas för det perfekta post-hardcore-bandet, eller snarare det perfekta exemplet på hur ett post-hardcore-band fungerar kreativt. Varenda release från bandet har skiljt sig ordentligt från sin föregångare och det har lett till att Thrice nu i princip ses som frontfigurer för genren tillsammans med en handfull andra band hemma i USA. 

Senaste albumet Beggars är starkt rotad blues och post-rock, som således svetsas samman och enklast beskrivs som post-hardcore. "In Exile" lutar mer åt blueshållet men lyckas ändå närma sig den svävande kvalité som på sätt och vis genomsyrar och kännetecknar bandets musik. Videon passar låttexten och är kargt vacker på samma sätt som Beggars, men sänks en del av de rätt intetsägande livescenerna.

DN  | SvD  | Thrice @ Spotify  | metacritic  |

[audio]/audio/blog/14/sade_soldier_of_love.mp3[/audio]

10 år efter Lovers Rock kommer singeln "Soldier of Love". Vi på Worlds Apart-kontoret tycker inte om att det gått så lång tid sedan vi sist hörde något från Sade, men vi gillar att Sade är tillbaka. Det gör vi. Albumet Soldier of Love släpps 8 februari 2010.

dagensskiva  |

William Bevan gillar när det är tyst runtomkring honom. Såpass mycket att han lyckades hålla sin identitet röjd i över två år, trots att han fram till avslöjandet i februari 2008 hunnit släppa två väldigt omskrivna, hyllade och ytterst kritikerrosade album i den självbetitlade debuten Burial  och 2007 års näst bäst rankade skiva Untrue. Sedan början av 2008 har det varit relativt tyst kring mannen som utan identitet nominerades till det högaktade Mercury Music Prize, som delas ut till Storbritanniens bästa album under det gångna kalenderåret. Det är inte för intet att Untrue  valts till 00-talets 41a  bästa platta av Pitchfork.

Skivbolaget som släpper den musik Burial tidigare anonymt skickat in till kontoret och låtit skivbolagsfolket fixa resten heter Hyperdub och fyllde nyligen 5 år, och firade med ett dubbelalbum komponerat av bolagets artister. Burials bidrag och andra/tredje låt på över två år (den första/andra heter "Moth/Wolf Club" och är en kollaboration med Four Tet, det är oklart om Burial och Four Tet jobbar tillsammans på låtarna eller om det är individuella spår som släpptes i maj 2009) återfinns på 5 Years of Hyperdub och heter "Fostercare". Videon? Kanske årets mest kompletterande till låten den spelar upp, tillsammans med samtliga videor Fever Ray skrämt västvärlden med.

KanyeUniverseCity  | DN  | DN  | DN  | SvD  | SvD  | Kritiker.se  | Groove  | GP  | GP  | GP  | Sydsvenskan  | Sydsvenskan  | Nöjesguiden  | dagensskiva  | Aftonbladet  | Pitchfork  

Okända band! Det är kulkulkul att skriva om okända band, och det är skrivandet om okända band som får musikjournalister, eller kulturjournalister överlag, att framstå som pretentiösa idioter som inte gör annat än att gräva efter obskyra pytteband för att verka lite coolare, lite bättre än alla andra. Sanningen är, givetvis, att vi (åtminstone inte jag) inte gör det medvetet. Ett bra band är ett bra band är ett bra band. Oavsett storlek eller miljoner sålda skivor eller mängd av människor som går på deras spelningar. En bra låt är en bra låt och en bra video är en bra video. Lydia är ett bra band, "I Woke Up Near The Sea" är en godkänd låt på mitt favoritalbum från 2008 och videon är passande, om inte annat.

Silent Shout må vara en av 00-talets bästa skivor, men allt The Knife gör, vare sig det är under egen flagg eller i form av andra eskapader, är inte riktigt lika bra som alla försöker få mig att tro. Fever Ray föll mig inte alls i smaken, varken som liveupplevelse eller debutalbum från Karin Dreijer-Andersson. Det kändes som ett sämre The Knife-album låst i slow motion. Inte mycket på skivan intresserade mig, och jag antar att jag var alldeles för immun mot hypen eller inte hög på svampar eller whatever för att riktigt förstå storheten i damens liveuppträdanden, vare sig det var på Where The Action Is eller Roskilde. Denna låt däremot, den slår sig in högt på min lista över 00-talets allra bästa låtar. "Keep The Streets Empty For Me" är en strukturellt perfekt poplåt, som skulle låta lika bra i Coldplays eller i valfri r&b-stjärnas händer som den gör när Karin Drejier-Andersson lugnt och sansat låter musiken välla över hennes röst.

Videon, skapad av den sydligt baserade regissörduon Jens Klevje och Fabian Svensson (Conjunction.se), påminner en del om "Polytechnique", en smärtsamt vacker men tragisk

kanadensisk film jag såg häromdagen på Stockholms filmfestival . Den är svartvit, därmed naturligtvis mörk, och känns rätt...Norrland, med parkasklädda flickor och en aningen ödelagd stadsmiljö. Inte för att vara sån men...det skulle lika gärna kunna vara Stockholm, antar jag. Videon passar låten, låten är väldigt bra. Högt betyg all around.

Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | DN  | DN  | SvD  | SvD  | SvD  | SvD  | Stereogum  | Pitchfork  | Stereogum  | Pitchfork  | Stereogum  | Stereogum  | StrangeGlue  | Spinner  | Pitchfork  | Rockfoto  | gorillavsbear 

Jag gillar How I Met Your Mother, jag gillar det en hel del och oftast är det Neil Patrick Harris som står för det som får mig att kikna. Emellanåt lyckas dock även Josh Radnor locka fram några lösa skratt men Neil Patrick Harris i samarbete med Jason Segel brukar lämna mig aningen tårögd efter skrattsalvorna avtagit. Segel har ofta visat att han, liksom Harris, är en väldigt mångfacetterad skådis som när situationerna kräver det kan brista ut i löjligt humoristisk sång. Här har det tagits ett rätt stort steg längre, och det tackar vi hjärtligt för. Bonusen? Att det är skådisarna från Once, som till vardags spelar akustisk finmusik under namnet The Swell Season, som låter Jason Segel hållas.

Se och njut, vänner. Och ursäkta den långa frånvaron, jag har en förklaring på gång.

Aftonbladet  | Aftonbladet  | DN  | SvD  | SvD  | SvD 

Nu ska jag utnyttja min position lite och vara rätt jobbig, bara för att jag kan och för att ingen kommer orka be mig lägga av. Det lönar sig nämligen att kolla på gamla repriser av gamla serier fram till ca kl.03 var och varannan kväll, och då får man som belöning vara först med att rapportera något som ytterst få rapporterat om överhuvudtaget. Eller inte, vad vet jag. Mellanstycket här är lite jobbigt, brace yourselves.

Lyckad livedebut? Check. Fullsatt i på The Metro? Check. Snodda rubriker från hela stjärnspäckade Lollapalooza? Check. Hemliga Twitter-meddelanden och Google Earth-lekar? Check. Väldigt mycket svängig rock i kryptiska, korta videor? Check. Stjärnglans? Check x3. Återupplivning av något stagnerade huvudsysslor? Check. Fina liverecensioner på bägge sidor av Atlanten? Check. "The Million Dollar Question" då: Har Them Crooked Vultures gjort allt rätt hittills och därmed förtjänat denna förbannat tröttsamma "check"-kavalkad? Check.

Kortare sagt: det är kul att få mail 01:02 med bilden här ovan. Det är ännu roligare när bilden leder till en stream  av hela albumet via YouTube, ytterligare ett tecken på att Them Crooked Vultures verkligen listat ut hur man gör detta med skivlansering anno 2009. Bless 'em. Imorgon uppdaterar vi inlägget med ett första intryck av debutalbumet. Då tar vi också steget bakåt i tiden, både till förra veckan och Foo Fighters Live @ Facebook och tidigare i decenniet.

Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | DN  | SvD  | SvD  | SvD  |