En kanin. En orange kanin. | Foto: Björn Bergenheim

Igår drog Roskildefestivalen igång på riktigt för i år, med officiell öppning av festivalområdet och inspring och folkmassehetsande kaniner och allt vad det innebär, för fyrtionde gången har jag fått höra. Om kaninen varit med alla fyrtio år förtäljer inte mina på danska fält funna källor dessvärre men att ungefär samma traditionsenliga inrusning ägt rum på majoriteten av dessa år krävs det inte ett geni för att gissa sig fram till. Lika traditionsenligt som dessa gulliga små kontrollerade anarkistiska utbrott är de korta torsdagarna, då banden slutar spela kring midnatt och de törstiga massorna helt enkelt får jaga nöjen på egen hand i den danska natten.

Själva festivaldagen började, också det traditionsenligt om minnet mitt inte lurar mig, en halvtimme efter insläppet 17:00. Någon timme efter insläpp stod Patti Smith på Orange Stage, hon är här inte bara för att själv spela på lördagen men också för att hedra de nio som dog på Roskildefestivalen för 10 år sedan när Pearl Jam spelade och säkerhetens överväldigande brister till slut blev övertydliga och systemet fallerade fullständigt. Hon var här då också, Patti. Liksom MUSE som också spelar på lördagen, och säkert en massa andra band jag inte minns eller känner igen till. 

Gräs. Och ett tält. Den är också orange. | Foto: Björn Bergenheim

Men allting har sin tid och sin plats, och nu är inte rätt tid att prata om varför det är viktigt att aldrig glömma bort de nio som dog här. Festivalen har precis börjat, schemat ser finfint ut och det går ju inte att vara litelite nervös för att få se Mick Jones från The Clash och Paul Simonon från The Clash och löjligt coola Bobby Womack och det där konstiga lilla geniet från Whitechapel med guldtanden alltid synlig när han ler. LCD Soundsystem är inte helt fel heller. Återkommer.

2006  - 2007  - 2008  - 2009  - 2010 

Skulle Worlds Apart vara en fotbollsklubb och besök på Roskildefestivalen räknas som mästerskapstitlar skulle dessa ovanstående siffror stå förgyllda på en stor, svart tavla i Worlds Apart-klubbhuset i Stockholm och med stolthet och rejäla mängder hybris visa upp våra bravader. Fast, när allt kommer omkring är det ingenting speciellt, detta. Första gången jag åkte hit var jag 16 år ung och idag, nästan exakt fem år senare är jag 21 år, men känner mig snarare gammal än ung. Det "naturliga" eller "logiska" valet att åka till Hultsfred, om jag nu var tvungen att åka på festival hette det då, kändes trött, stelt, tråkigt, och historierna kring den småländska festen, hur en överväldigande majoritet enligt uppgift betedde sig väl på plats, var tillräckliga för att få mig att rikta blicken mot Danmark istället.

Idag är det efterlämnade festivalliket i Småland fortfarande färskt och antagligen på väg till en för alla involverade smärtsam obduktion. För mig innebär detta i princip ingenting mer än att jag går miste om chansen att se Deftones i Sverige, bandet som på mitt första besök i Roskilde visade mig exakt hur bra festivalspelningar ska vara. Jag har själv inga som helst kopplingar eller särskilt fantastiska, nostalgiska, nu i efterhand sorgsna minnen från Hultsfredsfestivalen, men är tacksam att de gav mig chansen att se ett Rage Against The Machine jag helt förberett på att aldrig få se live. Jag har inga snyfthistorier att bjuda på kollade till Hultsfred. Mina festivalminnen kommer härifrån, från ett fält utanför Köpenhamn, och jag är där även i år med en känsla av att det kanske blivit dags för mig att avsluta denna romans innan vi tröttnar på varandra ordentligt.

Ingen vet givetvis hur jag valt att göra förrän när nästa juli annalkas, men det är varken här eller där. Just nu är det viktiga, och just idag har jag tänkt se ett tecknat band som måste hållas ansvariga för att jag fortfarande lägger ofantliga mängder pengar på att köpa musik. Innan dess ska det vinkas farväl till James Murphy och hans New York-iska dansmaskin och ge Efterklang en sista chans att förklara gruppens plötsliga Coldplay-sjuka. Och de som dog här för 10 år sedan ska hedras av Patti Smith, och av alla ca 75000+ som valt att återigen köpa slut på Roskildefestivalens biljetter.

Häng med. Detta blir nog bra, ändå. Det brukar det bli.

Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Expressen  | Expressen  | Expressen  | DN  | Aftonbladet  | SvD  | Expressen  | dagensskiva  | DN  | DN  | SvD  | dagensskiva  | DN  | SvD  | Expressen  | DN  | SvD 

Denna text skulle aldrig blivit till om det inte var för en ung, lång man med blont hår och glasögon som kallas för Stålis. Han har inte alltför mycket med Stålmannen att göra förutom en övermänsklig tendens att sälja musiken han valt ut som spelas på Bengans i Stockholm till hoper av kunder nästan omedelbart. Stålis gillar, om jag minns rätt, även Empire of the Sun, och är anledningen till att The National ger utslag på min radar överhuvudtaget. Stålis spelade nämligen, en tidig, varm, solig vårdag 2008, Boxer rakt igenom i butiken. Och jag har sedan dess haft "Brainy" ständigt närvarande i mitt dammiga gamla, ständigt överfulla och distraherade hjärnkontor.

Med tiden blev det uppenbart att The National är ett väldigt skickligt band, rentav ett som på många sätt med facit i hand kan titulera sig som ett av världens allra bästa, och ett som egentligen borde känna sig hyfsat obekvämt deltagande i en värld där musik i största allmänhet behandlas som en förbrukningsvara. The National är ett band som skapar hela album och inte enstaka singlar eller två-tre bra låtar per tre-fyra år, och bara det är uppseendeväckande. High Violet är det femte albumet signerat Brooklyn-baserade The National, och det är redan efter några få genomlyssningar klart att gruppen överträffat sig själva på alla sätt och i alla avseenden.

Första singeln "Bloodbuzz Ohio", som släpptes gratis på en site dedicerad till det kommande albumet, är ett fint och varmt välkomnande förpackat i allt som gör The National till det fantastiska band de idag är, och är som helhet en vacker indikation på och introduktion för vad som komma skall när High Violet släpps 10 maj. Trummorna är fortfarande precis överallt, fortfarande mer expressiva än vad någon annan trummis inom denna stiliga genre inom rockmusiken förmår att skapa och driver ständigt gitarrerna och basen, evigt sparsmakat tillagt in i låten, och den alltid lika övertydliga, fylliga sången framåt. Det låter precis som The National ska låta och innehåller precis allt som gör The National så fruktansvärt bra, och med ens har "Bloodbuzz Ohio" skapat en ny och stark grund för bandet att stå på inför det steg upp mot rockstjärnedom High Violet definitivt kommer att föra med sig.

[audio]/audio/blog/14/bloodbuzz_ohio.mp3[/audio]

highviolet.com  |

[audio]/audio/blog/14/blur_fools_day.mp3[/audio]

blur.co.uk  | 

via Shelby Cinca .

[audio]/audio/blog/14/06_hog_luft.mp3[/audio]

[audio]/audio/blog/14/radiohead_truelovewaits.mp3[/audio]

Med smyglanseringen av första singeln "Rocket Skates" från det kommande albumet Diamond Eyes i färskt minne, där Deftones lät en enkel röd havsbild tillsammans med några få effekter och låttexten förmedla bandets budskap, rör vi oss mot den första "officiella" singeln från Sacramento-bandets sjätte album. "Rocket Skates" är visserligen bandets bidrag till fina, underbara, bästa Record Store Day (Deftones släpper "Rocket Skates"/"Rocket Skates (M83 Remix)" på 7'' vit vinyl i 3000 ex den 17 april 2010) men albumets titelspår är ett betydligt starkare spår och mycket tydligare fingervisning mot hur albumet som helhet låter.

"Rocket Skates" har fått en riktig video sedan sist  och någon vecka eller två sedan smyglanserades alltså titelspåret "Diamond Eyes" på samma sätt som "Rocket Skates"; en enkel bild, i detta fall albumsomslaget, med låttexten rullandes över i takt med sången. Snyggt och enkelt och väldigt mycket Deftones. 

Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | DN  | SvD  | SvD  |SvD  | Blabbermouth  | Blabbermouth  | Sputnikmusic  | GunsRazorsKnives  | Blabbermouth  |

[audio]/audio/blog/14/07_apartment_story.mp3[/audio]

[audio]/audio/blog/14/06_black_history_month.mp3[/audio]

dagensskiva  | Expressen  | Pitchfork 

Det är svårt att tro att det nästan gått hela 10 år sedan man hänfördes fullständigt av de platta men uttrycksfulla animerade medlemmarna av Gorillaz när de var på god väg att dansas ihjäl av "Thriller"-inspirerade gorillor från underjorden. Eller att det gått fem år sedan man drömde om att ha en alldeles egen flygande ö som svävar genom skyarna med hjälp av en väderkvarn. Och nu sitter man och undrar hur mycket det skulle kosta att köpa en alldeles egen 1969 Chevrolet Camaro och färga den korpsvart.

Gorillaz är, kort sagt, tillbaka. Plastic Beach, det tredje albumet från Gorillaz och Damon Albarn + Jamie Hewlett och deras fyra tecknade musiker, är smått underbar på väldigt många sätt. Videon till första singeln "Stylo", där Bobby Womack och Mos Def medverkar på sång och Bruce Willis (!) medverkar i bil och med pistol i hand, är väldigt omtyckt här @WorldsApart. Videon har jag bara diskuterat med bästa Johanna Wallin  som inte gillar den alls, men som ändå är rätt bra i och med hennes extraordinära kärlek för all things Damon Albarn och övergripande bästhet. Själva låten? Ja, den är rätt bra, bättre med finfina UrbanEars  men är långt ifrån en monsterhit i paritet med "Feel Good Inc.", "DARE" eller "Clint Eastwood". Videon är däremot ett stiligt steg framåt in i den tredimensionella CGI-teknikens värld och rätt underhållande, om man gillar Bruce Willis, snygga bilar och biljakter i öknen.

Stereogum  | Stereogum  | Stereogum  | Pitchfork  | Highsnobiety  | Pitchfork  | DN  | Expressen  | Sonic  | SvD 

[audio]/audio/blog/14/09_risk.mp3[/audio]

GunsRazorsKnives (pre-order)  |

I flera år har MTV varit musikvärldens allra största hackkyckling på grund av att man trots namnet Music Television i vissa länder valt att medvetet förvandlas till världens största latringrop och samlingsplats för världens hemskaste, mest hjärndöda dokusåpor. Denna dokusåpe-linje valde man över musikvideo-linjen som MTV revolutionerade och närmast var förknippad med i ca 20 års tid. Två veckor sedan skrev man dessutom på vad som förmodligen blir kanalens slutgiltiga dödsdom  när man bestämde att "Music Television" inte längre fick plats på företagets logotyp, även fast man i mars 2009 bestämde sig för att visa mer musik - efter klockan 3 på morgonen. 

Det är såklart enbart MTVs förlust när de bestämmer sig för att hora ut ungdomar eller vad de nu håller på med där på TV-kanalen (inte på hemsidan, där hänger det faktiskt bra folk som vi faktiskt tycker om) så att de går miste om dessa vansinniga projekt som Chicago-bandet OK Go verkar ägna mer tid åt att skapa än vad de gör med själva albumen och låtarna som videorna är till för att marknadsföra. Ett fantastiskt Rube Goldberg-projekt har skapats, helt enkelt för att illustrera och demonstrera...ingenting egentligen, förutom att musikvideor är fruktansvärt underhållande fortfarande. Att det finns hela fyra  videor  på  YouTube  (2000-talets MTV, eller MTV2.0 om man så vill, för övrigt) som förklarar hur videon skapades, kom till, designades och utfördes säger allt. Fuck MTV, long live the music video.

Popponny  | Wired  | AbsolutePunk  | Gizmodo  | dagensskiva  | Spinner  | RollingStone  | CNN  |

Tanken var, när idéerna kring Worlds Apart började ta fast form och klartecken gavs från Whatsupsthlm-kontoret i Stockholm för att skicka skeppet ut till havs, att Worlds Apart skulle ta fasta vid den hardcore, punk och metal som på ett sätt eller annat varit grundläggande och haft stora roller i min musikaliska uppväxt. Jag vill inte säga att Worlds Apart på den fronten hittills varit ett misslyckande, men att 2010 dominerats av hiphop, electro och indie med aviga elektroniska inslag talar sitt tydliga språk. Fruktansvärt kul såklart med en bredd i materialet som kommer upp här, men de läsare som förväntar sig lite mer hardcore, punk och metal kan ha känt sig aningen försummade.

Så, efter ett fett livstecken från Deftones , som kom med en låt nästan designad för att passa som handsken i Deftones-katalogen och en video som borde lära bortskämda reklamstudenter en hel del om meningen med enkelhet och tydlighet i marknadsföringssyften, skickar vi pucken över till ett band som är hardcore och punk och metal och mer därtill samtidigt. Mathcore kallas det, fantastiskt begrepp för en genre som kan räknas som musikalisk kvantfysik.  

The Dillinger Escape Plan har förvisso inte varit särskilt tysta sedan releasen av 2007 års mangelfriska Ire Works, inte alls i jämförelse med Deftones, men "Farewell, Mona Lisa" är det första officiella tecknet på att bandet lever på riktigt och snart kommer med en ny skiva. Option Paralysis släpps 22 mars 2010 via Dillinger Escape Plans egna avdelning hos franska metalbolaget Season of Mist, döpt Party Smasher Inc., och är en av årets mest emotsedda skivor på Worlds Apart-kontoret. Trots att man valt vad som redan måste ses som årets fulaste skivomslag  över Shelby Cincas  stilistiska briljans, som senaste kunde skådas på Ire Works. 

Videon? Inte mycket mer än ett misslyckat försök att göra en konstnärlig video till en aggressiv låt. Tyvärr. Låten? Godkänd, men att ha höga förväntningar på det här bandet hör liksom till hela DEP-konceptet. Kommer jag att se The Dillinger Escape Plan på West Coast Riot 2010? Självfallet.

Upsala Nya Tidning  | Expressen  | Göteborgs-Posten  | Sydsvenskan  | Blabbermouth  | Blabbermouth  

Att få lära sig livets läxor och livslektioner på fotbollsläktare, smutsiga konsertlokaler och på festivaler är en lyx och en ynnest jag förärats med och fortsätter att tacka ödmjukast för vid varje tillfälle av jag skänks. Den festival som i synnerhet gett mig mest musikaliskt och i form av livslektioner är utan tvekan den enorma festen som hålls utanför Köpenhamn kallad Roskildefestivalen.

En av mina bästa festivalupplevelser och allra bästa konsertminnen hittills är från när Deftones spelade på Orange Stage framför 60-80000 personer en stekhet sommardag i juli 2006. Bandet var en av två, tillsammans med Lagwagon, jag verkligen längtade efter att se på min första riktiga festivalresa någonsin, men jag lämnade Danmark med mer upplevelser än jag någonsin kunde räknat med och konsertminnen jag förmodligen aldrig kommer att glömma. Deftones startade ett vattenkrig, med stor hjälp från funktionärerna som hanterade vattenutdelning/vattenutkastning med NFL-precision, som vid konsertens slut var del av det kvitto Deftones fick på att man är en av världens bästa metalakter alla kategorier. 

Mitt djupare förhållande med Deftones går vi in på när det kommande albumet Diamond Eyes släpps, och bakgrunden till både det albumet och denna första indikation av att bandet fortfarande vet hur man gör tar vi i samma veva. Man behöver, som den rosa inramningen och låten i fråga antyder, inte göra allting så svårt.

Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | DN  | SvD  | SvD  | SvD  | Blabbermouth  | Blabbermouth  |

Det finns så mycket att skriva om. Så många post-it-lappar, så många anteckningar, notepad-dokument, anteckningsblock, sparade länkar och bokmärken, som bara skräpar ner kontoret och framför allt Worlds Apart-kollektivets hjärnor och allmänna dagliga medvetande. Det handikappar oss till viss mån och gör oss till väldigt ångestfyllda individer som är för kreativt drivna för vårt eget bästa som fastnar och inte vet hur vi ska röra oss framåt, vad vi ska skriva om först, om vi någonsin kommer lyckas skriva klart alla inlägg om vad som var bäst 2009.

Poängen är, kort och gott: när vi känner denna ångest trycka hårt över bröstet, då lyssnar vi på "El Mañana" ute under en fin vinterpromenad eller kollar på den fantastiskt sorgsna videon inne i värmen. Nu har vi gjort det 48 dagar i rad, och har inga som helst planer på att sluta.

DN  | DN  | DN  | DN  | DN  | DN  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | SvD  | SvD  | SvD  | SvD 

Efter att ha fullkomligt blivit knockad av svenska hiphopartister ett flertal gånger live under de senaste åren har jag blivit tvungen att rannsaka mig själv och både mina åsikter och fördomar på sistone. Att jag gillar hiphop är klart och tydligt och borde framgå för samtliga Worlds Apart-läsare, men ändå har en tendens att underskatta svenska hiphopartister uppstått, och det är väldigt irriterande med tanke på hur ställd jag ofta blir efter att ha sett dem live. Jag nämnde det i en recension  häromdagen, det här är nämligen inte exklusivt för just svensk hiphop men också en del elektroniskt stoff som fräst sönder min hjärna. Men på ett positivt sätt.

Så om vi bara snabbt nämner Adam Tensta, Riff Knives och Maskinen (som vi återkommer till) kan vi gå vidare till kvällens huvudämne: Mofeta & Jerre. Victor Marko och Jens Siverstedt har jobbat i ett par år med att finslipa det material man öst ut över publiken på Klubb Spiderdogs, som man driver, hyllats för och gjort till en svensk hiphopinstitution med gäster som Adam Tensta, Promoe, Timbuktu, Looptroop Rockers, Ison & Fille, Afasi & Filthy och Organism 12. Alla som är något inom modern svensk hiphop, med andra ord. Bomben, debutalbumet från Mofeta & Jerre, släpptes idag men firades av redan igår med en releasefest på Södra Teatern. Festvåningen med utsikt över Stockholm var inte bara en perfekt plats för en releasefest men också, åtminstone för mig, ett stort fuck you mot alla man haft i åtanke när man skrev en av förra årets bästa hiphoplåtar "Bättre I Berlin". 

Vi har en del om Mofeta & Jerre att skriva här så vi håller denna bit kort, eftersom vi ändå ska snacka om hur bra Klubb Spiderdogs är och om hur bra vi tycker att Bomben är. Det som var bra med releasefesten var, såklart, att det äntligen finns en skiva ute. Lokalen var bra. Arrangemanget var bra. DJn var bra. Bandet, Mofeta & Jerre, folket som hanterade merchandise och låtarna var alla mycket bra.

Men, det som var på god väg att förstöra kvällen och förmodligen få mig utkastad i samma veva, var något jag aldrig stött på tidigare och hoppades inte existerade utanför internets anonyma värld. När det började strömma in mer och mer folk till festvåningen där releasefesten hölls märkte jag hur Mofeta stannade till framför mig där jag satt och hälsade på några gäster. Han verkade genuint begeistrad, rent av överlycklig av att se dem där och välkomnade dem flera gånger om, tackade dem flera gånger om. Han pekade vänligt ut var garderoben låg, var baren stod och att merchbordet hade skivan, t-shirts och posters, och la till att han hoppas att de köper en skiva. Svaret blev ungefär "Nej, jag kommer inte att köpa skivan. Jag vill inte ha den. Den kommer väl upp på Spotify snart? Jamen, dåså. Jag vill inte köpa den, jag kommer ändå att bara lyssna på Spotify, så det spelar ingen roll."

Jag är beredd på att påstå att jag blev betydligt mer förbannad än Mofeta själv blev. Varför förstår jag dock inte, själv hade jag nog bett någon vakt kasta idioten ut ur lokalen. Jag tar upp detta för att Mofeta & Jerre förtjänar mer än så, alla unga musiker jag känner och de flesta professionella jag mött inom jobbet förtjänar mer än så. Hör ni någon säga såhär på er releasefest av alla ställen, där ni firar att ert ofantliga arbete äntligen är klart och finns i fysisk form, gör mig en tjänst och kasta ut idioterna som inte kan bete sig. Jag kommer att göra det, och jag kommer att ge Mofeta & Jerre den uppmärksamhet och hyllningar de förtjänar.

dagensskiva  | Kristianstadsbladet  | Corren  | 

Såhär skrev jag om Lily Allen när jag såg henne spela på Arena på Roskildefestivalen förra året:

" [...] jag måste ha missat något någonstans, för inte fan visste jag att hon utan problem kunde få närmare 22000 personer att fylla Arena en kvart innan hon går på. Visst, MySpace och blablabla, men när, hur hände detta? Och seriöst, har hon alltid varit såhär snygg? Och hur gör man för att bli bästa polare med henne, så att hon kan vara den där tjejen som man väntar på att fika med på ett café och som får varenda person att vrida på huvudet när hon går förbi för att sätta sig hos en och bara snacka lite skit? Hon spenderar den första kvarten av sin spelning med att nervöst skratta åt sig själv, åt att det är så mycket folk där, och det känns inte falskt överhuvudtaget. Hur ofta händer det egentligen?"

Lily Allen @ Arena, Roskilde Festival 2009 | Foto: Emma Svensson/Rockfoto 

Och jag tycker väl ungefär likadant nu som jag gjorde då. Alla machofjanterier som kanske varit aktuella närmare 00-skiftet, if ever, är helt meningslösa när man snärjts av Lily Allen. Hon som person är cool, scenpersonen är cool, musikern är cool och själva musiken är om möjligt ännu coolare. It's Not Me, It's You är en bra popskiva med några riktigt bra låtar, och "The Fear" är en av dem bästa, både från plattan och från skivåret.

Worlds Apart | Worlds Apart | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | DN  | Aftonbladet  | Expressen  | Sydsvenskan  | SvD  | Nöjesguiden  | Metro  | Groove  | Göteborgs-Posten  | Göteborgs-Posten  | dagensskiva  | dagensskiva  | Aftonbladet  | SvD  | 

"Ready For The Floor" är en drog. Jag vet det, ni vet det, alla 23000 som jag såg Hot Chip med en söndag i 2008 i smockfulla Arena på Roskildefestivalen vet det. Där och då undrade jag varför bandet såg så otroligt Wimbledon-propert ut, varför de inte hade en trummis, eller hade de en trummis där någonstans, och hur de lyckades få ut alla ljud genom att trycka på knappar, alla dessa småsmå knappar på rätt små maskiner. Nu vet jag såklart bättre; "Ready For The Floor" är en av 00-talets mest fantastiska låtar och Hot Chip ett av de roligare band jag sett. Made In The Dark är en behaglig platta att ha igång i bakgrunden när man läser eller, gör lite vad som helst egentligen. Kan inte säga detsamma om One Life Stand, men det återkommer vi till.

Worlds Apart  | DN  | DN  | DN  | Aftonbladet 

En av mina favoritbutiker alla kategorier i min hemstad är Bengans på Drottninggatan. Inte bara för att de säljer skivor, något som känns rätt ovanligt i Stockholm trots att det verkligen inte är det, men också har en respektabel bredd i sortimentet och oerhört trevlig personal. Under förra våren och sommaren snurrades The Spirit of Apollo, debutalbumet från DJ/hiphop-duon N.A.S.A., intensivt på Bengans och när året sammanfattades på små kvittolappar fanns The Spirit of Apollo såklart med. Jag såg inte charmen som helhet, men visst går det att hitta något bra på en skiva med 40 gästartister, där Tom Waits, Kanye West, Karen O, Lykke Li och Nina Persson ingår.

The Spirit of Apollo, är inte så rolig som den verkar vara och N.A.S.A. var redan på pappret lite för kitschigt för att egentligen kunna bli riktigt bra. Bland alla osannolika samarbeten och löjliga konstruktioner finns det ett riktigt guldkorn med Kanye West, Santogold och en ohörbar Lykke Li. Videon då? Nej, katastrofal är vad den är. "Gifted"? En av årets bästa låtar. Att Shepard Fairey gjorde ett omslag? Mäktigt.

Worlds Apart  | Worlds Apart  | Worlds Apart  | Rockfoto  | Aftonbladet  | DN  

"Signs" är det perfekta exemplet på att Bloc Party inte är i den toppform man var under Silent Alarm-eran och som tyvärr började mattas redan under A Weekend in the City-åren. Låten i sig är bra, en av de bästa på Intimacy men låttexten, som inte alltid varit Kele Okerekes starkaste sida, är bitvis katastrofal. I det rådande musikklimatet spelar det såklart ingen roll, det bevisar årets Grammy-nomineringar precis som de gör varje år, men med Silent Alarm i åtanke blir det givetvis lite trist att tänka sig att Bloc Party kanske också vill ta större del av den innehållslösa mainstream-kakan. Eller så är Intimacy en svacka med lite godkända låtar här och var, och med enbart godkända låtar får man be ens vänner hjälpa till. Vänner som Armand van Helden.

Whatsupsthlm  | Worlds Apart  | Worlds Apart  | DN  | SvD  | SvD  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet 

Bloc Party har, på något sätt som jag inte lyckats greppa men också inte brytt mig om att undersöka närmare eftersom det varit på mångt och mycket en njutning, växt till något av ett favoritband här på Worlds Apart-kontoret (som för övrigt renoveras, byggs om och uppdateras i detta nu). Silent Alarm är en av de senaste tio årens allra bästa skivor, A Weekend in the City är inte så mycket sämre och live  är Bloc Party på rätt dag en ren fröjd att se och höra, med ett rätt duktigt förband  när de spelade här dessutom.

"One More Chance" då, kan komma att bli det som på sikt började slutet för Bloc Party. Efter att denna ensamstående singel släpptes i augusti 2009, som kom som promotion för bandets Bloctober Tour (ha!), har det mesta handlat om huruvida Bloc Party kommer att släppa fler album eller bara singlar eller någon musik alls. Efter Intimacy kändes det spontant, åtminstone till en början, som att de lika gärna kunde tacka för sig redan då om de nu tänkte spela dåligt konstruerad house-rock, men med tiden växte ett par tre-fyra låtar fram som bra, godkända, lyssningsbara mer än en gång. Ungefär som "One More Chance" alltså.

Whatsupsthlm  | Worlds Apart  | Worlds Apart  | DN  | SvD  | SvD  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet 

På Roskildefestivalen 2007 regnade det en hel del. Ni som var där vet vad jag menar, vi behöver inte gå in på det mer än att kollektiv hålla med om att vi helst vill slippa något liknande under våra liv allihopa. Hursomhelst, mitt tält var placerat endast 100 meter från ingång 7 in till festivalområdet och låg därför endast 200 meter från festivalens näst största scen Arena. Mellan mitt tält, som halvt låg på ett par stenar, och Arena var en sorts metallskulptur som liknade en postmodern modell av en dinosauries revben. Den sista kvällen på festivalen var jag helt slut psykiskt och fysiskt, och vad hände då tror ni? Jo, en maratonsession i jazzfusion "spelad" av väldigt höga unga män och kvinnor över ljudet och markdunkandet Tiësto drog igång tillsammans med sisådär 20000 danssugna festivalbesökare.

Det enda jag hörde eller snarare uppmärksammade var den sjukt coola remixen på "Street Spirit (Fade Out)" och...ja, allt bankande. Kaleidoscope har ett jävla fult omslag men innehållet, med gäster från Bloc Party, Metric och Sigur Rós bland andra, lyfter materialet till oanade kreativa höjder, åtminstone för mig. "Feel It In My Bones" är en av de bästa låtarna på Kaleidoscope och gästas av Tegan & Sara.

Upsala Nya Tidning  | DN  | Groove  | Aftonbladet  | dagensskiva  | Sydsvenskan  | Göteborgs-Posten  | Aftonbladet  | SvD  | SvD  | Expressen  | Expressen  | Expressen  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet 

En till video från The XX drar fram mer trista tankar om en missad spelning. Men, fler spelningar kommer, och tills dess räcker bandets mysiga estetvideor gott och väl. "Basic Space" heter låten. Enjoy.

DN   | Aftonbladet   | DN   | Groove   | Pitchfork   | Göteborgs-Posten   | Göteborgs-Posten   | Nöjesguiden   | Metro   | SvD   | SvD   |Sydsvenskan  

Bitterheten efter The XX-missen häromdagen, som beklagades och förklarades djupare här, sitter kvar efter att även Martin Rörberg  och chefen Emma Svensson  strött lite fotografiskt salt i såren. Nåja, inte värt att älta i det mer än nödvändigt. Låten heter "Crystalised", albumet heter xx och bandet är exceptionella The XX. Enjoy.

DN  | Aftonbladet  | DN  | Groove  | Pitchfork  | Göteborgs-Posten  | Göteborgs-Posten  | Nöjesguiden  | Metro  | SvD  | SvD  |Sydsvenskan 

Jag, som CEO eller något liknande halvfånigt för Worlds Apart Inc., är allt som oftast den som lägger ner rälsen, bygger upp ramen, fingrar med skelettet här på kontoret. Utstående kollaboratörer kommer oftast med intressanta synpunkter och idéer, och blir således utan större vetskap om det del av gruppen och nästan anställda på företaget. Men det är jag som lägger ner grundreglerna, och en av de är och kommer alltid att förbli att se till att ingen ånger kommer ifrån missade spelningar. Vill man gå på en spelning, av vilken anledning som helst, ska man se till att ta sig dit, på ett sätt eller annat, även om "annat" innebär högst olagliga aktiviteter. Men, vi är inte guds bästa barn, och vi bryter såklart alltid (ALLTID!) mot våra egna regler och normer. Vi har väl fått för oss att det är coolt att bryta mot regler, anti-auktoritär osv, regler är till för att brytas etc.

The XX är, som ni alla redan vet, 2009 års bästa nya band. Det går inte att riktigt komma ifrån hur fantastiskt bra, rätt och slätt, debutalbumet xx faktiskt är. Det visuella (albumomslag, singelomslag, musikvideor) är enkelt, lätt att känna igen och stilrent. Musiken är likadan, en kylig blandning av extremt minimalistisk indie och klinisk R&B-inspirerad sång. Musikvideorna, framför allt till "Basic Space" och "Crystalised", följer sina singelteman tydligt och passar in i The XX-mallen komfortabelt (bägge videor kommer att publiceras också under denna best of 2009-månad). Videon till "VCR" däremot, är långt utanför mallen men ändå inte, men definitivt annorlunda. Albumet xx är ett av 2009 års bästa album. 

Varför skrev jag den där långa första paragrafen, frågar ni? Jag missade The XX på Debaser Medis häromdagen. Jag ångrar mig att jag inte fixade biljetter eller pressackreditering tidigare. Därför skrev jag den där långa första paragrafen, och är rätt sur på mig själv idag. Olle Kirchmeier  gör det, som vanligt, inte enklare. Köp  hans bilder, de är, som vanligt, smått fantastiska.

The XX @ Debaser Medis | Foto: Olle Kirchmeier

DN  | Aftonbladet  | DN  | Groove  | Pitchfork  | Göteborgs-Posten  | Göteborgs-Posten  | Nöjesguiden  | Metro  | SvD  | SvD  | Sydsvenskan 

Vår årsbästa-serie, fiffigt döpt till eller snarare oftast rubricerad som "MMIX/2LAX9", fortsätter med att gräva bland 2009 års bästa musikvideor, eller snarare musikvideorna till årets bästa låtar. Och vi har nu kommit fram till en av årets bästa musikvideor alla kategorier till en av årets allra bästa låtar alla kategorier, från en av årets allra bästa plattor alla kategorier. Det är låt från en platta som vinner en av de finaste kategorierna Worlds Apart-kontoret kommit på, och som tidigare vunnits av Girl Talk och Radiohead.

Mastodon har med varje album de släppt sedan debuten Remission från 2002, som även den imponerande stort, hamnat oerhört högt upp på årsbästa-listorna på Worlds Apart-kontoret, alltså långt innan konceptet Worlds Apart ens kom att existera. Crack The Skye från 2009 var, såklart, inget undantag utan kom att visa sig vinna vårt allra finaste pris, som faktiskt inte är mycket sämre än att bli utnämnd som "Årets Bästa Album". "Oblivion", den andra singeln från Crack The Skye, hamnade högt, kanske högst bland alla metallåtar från 2009, på vår lista av årets bästa låtar, och denna video skulle nog hamna högt om vi rankade musikvideor också. Känslan av att Mastodon berättar en historia genom sin musik är ständigt närvarande, speciellt på Crack The Skye som tar konceptalbumgenren till helt ny och rätt obegriplig nivå, och låten "Oblivion" synkar upp perfekt med musikvideon "Oblivion", och bidrar ytterligare till känslan av att det är en historia man får höra här, inte bara ett metalband som låtsas vara flummiga för att casha in på stoners världen om. Att "Oblivion" sedan är bland albumets kortaste, minst flummiga, och kanske mest direkta spår...ja, det är rätt omvälvande om man lyssnar på Crack The Skye som en helhet.

Crack The Skye  @ Spotify  | Aftonbladet  | Rockfoto  | Pitchfork  | dagensskiva  | Expressen  | Groove  | SvD  | Sydsvenskan  | 

Att hiphop-genren varit felaktigt representerad inför och i det allmänna ögat och det offentliga rummet under större delen utav 90-talet och även i början av 00-talet slog mig först när jag kom i kontakt med de artister som spelade framför utsålda lokaler i Stockholm men ändå inte räknades som stora hiphop-namn. Visst fanns det oftast någorlunda vettiga anledningar bakom att killar som rappade om prostituerade, pengar och dyra bilar sålde mest, fick mest uppmärksamhet i media, men det fanns och finns fortfarande inte särskilt vettiga anledningar till varför Atmosphere, Sage Francis, Aesop Rock, Mos Def och Talib Kweli inte får stå på Orange Stage på Roskildefestivalen eller spela i Globen.

De två sistnämnda har dessutom Black Star på sina meritförteckningar, en av modern hiphops allra starkast lysande stjärnor. Varje gång de jobbar med varandra, tillsammans på andras låtar eller på varandras låtar, börjar det snackas om en möjlig uppföljare till debutens enorma succé. Inte så konstigt egentligen, både Mos Def och Talib Kweli visar varenda gång att de kompletterar varandra på ett ypperligt sätt.

Aftonbladet  | DN  | DN  | DN  | DN  | DN  | Sydsvenskan  | dagensskiva  | Göteborgs-Posten  | Nöjesguiden 

En av de största anledningarna till att jag tycker om hiphop så mycket som jag gör (inte ett superfan, är inte det av någon genre, snarare fylld av stilla beundran) är inte för att musiken och texterna allt som oftast handlar om en kamp av något slag, en vilja att ändra någonting eller ett hopp som inte går att släcka. Jag har dock hållit mig långtlångt borta ifrån den hiphop som inte handlar om sånt här, men det som verkligen säljer genren för mig är de extremt genomarbetade och genomtänkta kompositionerna och samples som får mig att rycka till och le, helst bubblandes under sjukt komplicerade rim och frenetiska verser, som förhoppningsvis handlar om någonting vettigt eller helt enkelt är för roligt för att inte tycka om.

Mos Def är alldeles för avslappnad för att någonsin kunna förknippas med "frenesi" men är också sylvass, vilket passar bättre på en skiva som The Ecstatic där musiken ofta spretar vilt åt alla möjliga håll. Eftersom januari är vår "Best of 2009"-månad petar vi in stoff som varit just bäst under 2009, och där platsar det mesta Mos Def gjort in. Lite mer livlig än "Life In Marvelous Times"-videon men ändå rätt enformig är det mest spännande med "Supermagic" att den använder sig av i princip halva "Ince Ince" av turkiska folk- och protestsångerskan Selda Bağcan, som förföljdes av turkisk militär för sina antietablissemang-låtar under 80-talet. Kanske inte så spännande för er, men jag skrattade åt det första gången jag hörde det.

Aftonbladet  | "Ince Ince" @ Spotify  | DN  | DN  | DN  | Sydsvenskan  | dagensskiva  |Göteborgs-Posten  | Nöjesguiden