I flera år har MTV varit musikvärldens allra största hackkyckling på grund av att man trots namnet Music Television i vissa länder valt att medvetet förvandlas till världens största latringrop och samlingsplats för världens hemskaste, mest hjärndöda dokusåpor. Denna dokusåpe-linje valde man över musikvideo-linjen som MTV revolutionerade och närmast var förknippad med i ca 20 års tid. Två veckor sedan skrev man dessutom på vad som förmodligen blir kanalens slutgiltiga dödsdom  när man bestämde att "Music Television" inte längre fick plats på företagets logotyp, även fast man i mars 2009 bestämde sig för att visa mer musik - efter klockan 3 på morgonen. 

Det är såklart enbart MTVs förlust när de bestämmer sig för att hora ut ungdomar eller vad de nu håller på med där på TV-kanalen (inte på hemsidan, där hänger det faktiskt bra folk som vi faktiskt tycker om) så att de går miste om dessa vansinniga projekt som Chicago-bandet OK Go verkar ägna mer tid åt att skapa än vad de gör med själva albumen och låtarna som videorna är till för att marknadsföra. Ett fantastiskt Rube Goldberg-projekt har skapats, helt enkelt för att illustrera och demonstrera...ingenting egentligen, förutom att musikvideor är fruktansvärt underhållande fortfarande. Att det finns hela fyra  videor  på  YouTube  (2000-talets MTV, eller MTV2.0 om man så vill, för övrigt) som förklarar hur videon skapades, kom till, designades och utfördes säger allt. Fuck MTV, long live the music video.

Popponny  | Wired  | AbsolutePunk  | Gizmodo  | dagensskiva  | Spinner  | RollingStone  | CNN  |

En kanin. En orange kanin. | Foto: Björn Bergenheim

Igår drog Roskildefestivalen igång på riktigt för i år, med officiell öppning av festivalområdet och inspring och folkmassehetsande kaniner och allt vad det innebär, för fyrtionde gången har jag fått höra. Om kaninen varit med alla fyrtio år förtäljer inte mina på danska fält funna källor dessvärre men att ungefär samma traditionsenliga inrusning ägt rum på majoriteten av dessa år krävs det inte ett geni för att gissa sig fram till. Lika traditionsenligt som dessa gulliga små kontrollerade anarkistiska utbrott är de korta torsdagarna, då banden slutar spela kring midnatt och de törstiga massorna helt enkelt får jaga nöjen på egen hand i den danska natten.

Själva festivaldagen började, också det traditionsenligt om minnet mitt inte lurar mig, en halvtimme efter insläppet 17:00. Någon timme efter insläpp stod Patti Smith på Orange Stage, hon är här inte bara för att själv spela på lördagen men också för att hedra de nio som dog på Roskildefestivalen för 10 år sedan när Pearl Jam spelade och säkerhetens överväldigande brister till slut blev övertydliga och systemet fallerade fullständigt. Hon var här då också, Patti. Liksom MUSE som också spelar på lördagen, och säkert en massa andra band jag inte minns eller känner igen till. 

Gräs. Och ett tält. Den är också orange. | Foto: Björn Bergenheim

Men allting har sin tid och sin plats, och nu är inte rätt tid att prata om varför det är viktigt att aldrig glömma bort de nio som dog här. Festivalen har precis börjat, schemat ser finfint ut och det går ju inte att vara litelite nervös för att få se Mick Jones från The Clash och Paul Simonon från The Clash och löjligt coola Bobby Womack och det där konstiga lilla geniet från Whitechapel med guldtanden alltid synlig när han ler. LCD Soundsystem är inte helt fel heller. Återkommer.

2006  - 2007  - 2008  - 2009  - 2010 

Skulle Worlds Apart vara en fotbollsklubb och besök på Roskildefestivalen räknas som mästerskapstitlar skulle dessa ovanstående siffror stå förgyllda på en stor, svart tavla i Worlds Apart-klubbhuset i Stockholm och med stolthet och rejäla mängder hybris visa upp våra bravader. Fast, när allt kommer omkring är det ingenting speciellt, detta. Första gången jag åkte hit var jag 16 år ung och idag, nästan exakt fem år senare är jag 21 år, men känner mig snarare gammal än ung. Det "naturliga" eller "logiska" valet att åka till Hultsfred, om jag nu var tvungen att åka på festival hette det då, kändes trött, stelt, tråkigt, och historierna kring den småländska festen, hur en överväldigande majoritet enligt uppgift betedde sig väl på plats, var tillräckliga för att få mig att rikta blicken mot Danmark istället.

Idag är det efterlämnade festivalliket i Småland fortfarande färskt och antagligen på väg till en för alla involverade smärtsam obduktion. För mig innebär detta i princip ingenting mer än att jag går miste om chansen att se Deftones i Sverige, bandet som på mitt första besök i Roskilde visade mig exakt hur bra festivalspelningar ska vara. Jag har själv inga som helst kopplingar eller särskilt fantastiska, nostalgiska, nu i efterhand sorgsna minnen från Hultsfredsfestivalen, men är tacksam att de gav mig chansen att se ett Rage Against The Machine jag helt förberett på att aldrig få se live. Jag har inga snyfthistorier att bjuda på kollade till Hultsfred. Mina festivalminnen kommer härifrån, från ett fält utanför Köpenhamn, och jag är där även i år med en känsla av att det kanske blivit dags för mig att avsluta denna romans innan vi tröttnar på varandra ordentligt.

Ingen vet givetvis hur jag valt att göra förrän när nästa juli annalkas, men det är varken här eller där. Just nu är det viktiga, och just idag har jag tänkt se ett tecknat band som måste hållas ansvariga för att jag fortfarande lägger ofantliga mängder pengar på att köpa musik. Innan dess ska det vinkas farväl till James Murphy och hans New York-iska dansmaskin och ge Efterklang en sista chans att förklara gruppens plötsliga Coldplay-sjuka. Och de som dog här för 10 år sedan ska hedras av Patti Smith, och av alla ca 75000+ som valt att återigen köpa slut på Roskildefestivalens biljetter.

Häng med. Detta blir nog bra, ändå. Det brukar det bli.

Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Expressen  | Expressen  | Expressen  | DN  | Aftonbladet  | SvD  | Expressen  | dagensskiva  | DN  | DN  | SvD  | dagensskiva  | DN  | SvD  | Expressen  | DN  | SvD 

Denna text skulle aldrig blivit till om det inte var för en ung, lång man med blont hår och glasögon som kallas för Stålis. Han har inte alltför mycket med Stålmannen att göra förutom en övermänsklig tendens att sälja musiken han valt ut som spelas på Bengans i Stockholm till hoper av kunder nästan omedelbart. Stålis gillar, om jag minns rätt, även Empire of the Sun, och är anledningen till att The National ger utslag på min radar överhuvudtaget. Stålis spelade nämligen, en tidig, varm, solig vårdag 2008, Boxer rakt igenom i butiken. Och jag har sedan dess haft "Brainy" ständigt närvarande i mitt dammiga gamla, ständigt överfulla och distraherade hjärnkontor.

Med tiden blev det uppenbart att The National är ett väldigt skickligt band, rentav ett som på många sätt med facit i hand kan titulera sig som ett av världens allra bästa, och ett som egentligen borde känna sig hyfsat obekvämt deltagande i en värld där musik i största allmänhet behandlas som en förbrukningsvara. The National är ett band som skapar hela album och inte enstaka singlar eller två-tre bra låtar per tre-fyra år, och bara det är uppseendeväckande. High Violet är det femte albumet signerat Brooklyn-baserade The National, och det är redan efter några få genomlyssningar klart att gruppen överträffat sig själva på alla sätt och i alla avseenden.

Första singeln "Bloodbuzz Ohio", som släpptes gratis på en site dedicerad till det kommande albumet, är ett fint och varmt välkomnande förpackat i allt som gör The National till det fantastiska band de idag är, och är som helhet en vacker indikation på och introduktion för vad som komma skall när High Violet släpps 10 maj. Trummorna är fortfarande precis överallt, fortfarande mer expressiva än vad någon annan trummis inom denna stiliga genre inom rockmusiken förmår att skapa och driver ständigt gitarrerna och basen, evigt sparsmakat tillagt in i låten, och den alltid lika övertydliga, fylliga sången framåt. Det låter precis som The National ska låta och innehåller precis allt som gör The National så fruktansvärt bra, och med ens har "Bloodbuzz Ohio" skapat en ny och stark grund för bandet att stå på inför det steg upp mot rockstjärnedom High Violet definitivt kommer att föra med sig.

highviolet.com  |

blur.co.uk  | 

via Shelby Cinca .

Med smyglanseringen av första singeln "Rocket Skates" från det kommande albumet Diamond Eyes i färskt minne, där Deftones lät en enkel röd havsbild tillsammans med några få effekter och låttexten förmedla bandets budskap, rör vi oss mot den första "officiella" singeln från Sacramento-bandets sjätte album. "Rocket Skates" är visserligen bandets bidrag till fina, underbara, bästa Record Store Day (Deftones släpper "Rocket Skates"/"Rocket Skates (M83 Remix)" på 7'' vit vinyl i 3000 ex den 17 april 2010) men albumets titelspår är ett betydligt starkare spår och mycket tydligare fingervisning mot hur albumet som helhet låter.

"Rocket Skates" har fått en riktig video sedan sist  och någon vecka eller två sedan smyglanserades alltså titelspåret "Diamond Eyes" på samma sätt som "Rocket Skates"; en enkel bild, i detta fall albumsomslaget, med låttexten rullandes över i takt med sången. Snyggt och enkelt och väldigt mycket Deftones. 

Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | DN  | SvD  | SvD  |SvD  | Blabbermouth  | Blabbermouth  | Sputnikmusic  | GunsRazorsKnives  | Blabbermouth  |