via Shelby Cinca .

Med smyglanseringen av första singeln "Rocket Skates" från det kommande albumet Diamond Eyes i färskt minne, där Deftones lät en enkel röd havsbild tillsammans med några få effekter och låttexten förmedla bandets budskap, rör vi oss mot den första "officiella" singeln från Sacramento-bandets sjätte album. "Rocket Skates" är visserligen bandets bidrag till fina, underbara, bästa Record Store Day (Deftones släpper "Rocket Skates"/"Rocket Skates (M83 Remix)" på 7'' vit vinyl i 3000 ex den 17 april 2010) men albumets titelspår är ett betydligt starkare spår och mycket tydligare fingervisning mot hur albumet som helhet låter.

"Rocket Skates" har fått en riktig video sedan sist  och någon vecka eller två sedan smyglanserades alltså titelspåret "Diamond Eyes" på samma sätt som "Rocket Skates"; en enkel bild, i detta fall albumsomslaget, med låttexten rullandes över i takt med sången. Snyggt och enkelt och väldigt mycket Deftones. 

Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | DN  | SvD  | SvD  |SvD  | Blabbermouth  | Blabbermouth  | Sputnikmusic  | GunsRazorsKnives  | Blabbermouth  |

Det är svårt att tro att det nästan gått hela 10 år sedan man hänfördes fullständigt av de platta men uttrycksfulla animerade medlemmarna av Gorillaz när de var på god väg att dansas ihjäl av "Thriller"-inspirerade gorillor från underjorden. Eller att det gått fem år sedan man drömde om att ha en alldeles egen flygande ö som svävar genom skyarna med hjälp av en väderkvarn. Och nu sitter man och undrar hur mycket det skulle kosta att köpa en alldeles egen 1969 Chevrolet Camaro och färga den korpsvart.

Gorillaz är, kort sagt, tillbaka. Plastic Beach, det tredje albumet från Gorillaz och Damon Albarn + Jamie Hewlett och deras fyra tecknade musiker, är smått underbar på väldigt många sätt. Videon till första singeln "Stylo", där Bobby Womack och Mos Def medverkar på sång och Bruce Willis (!) medverkar i bil och med pistol i hand, är väldigt omtyckt här @WorldsApart. Videon har jag bara diskuterat med bästa Johanna Wallin  som inte gillar den alls, men som ändå är rätt bra i och med hennes extraordinära kärlek för all things Damon Albarn och övergripande bästhet. Själva låten? Ja, den är rätt bra, bättre med finfina UrbanEars  men är långt ifrån en monsterhit i paritet med "Feel Good Inc.", "DARE" eller "Clint Eastwood". Videon är däremot ett stiligt steg framåt in i den tredimensionella CGI-teknikens värld och rätt underhållande, om man gillar Bruce Willis, snygga bilar och biljakter i öknen.

Stereogum  | Stereogum  | Stereogum  | Pitchfork  | Highsnobiety  | Pitchfork  | DN  | Expressen  | Sonic  | SvD 

I flera år har MTV varit musikvärldens allra största hackkyckling på grund av att man trots namnet Music Television i vissa länder valt att medvetet förvandlas till världens största latringrop och samlingsplats för världens hemskaste, mest hjärndöda dokusåpor. Denna dokusåpe-linje valde man över musikvideo-linjen som MTV revolutionerade och närmast var förknippad med i ca 20 års tid. Två veckor sedan skrev man dessutom på vad som förmodligen blir kanalens slutgiltiga dödsdom  när man bestämde att "Music Television" inte längre fick plats på företagets logotyp, även fast man i mars 2009 bestämde sig för att visa mer musik - efter klockan 3 på morgonen. 

Det är såklart enbart MTVs förlust när de bestämmer sig för att hora ut ungdomar eller vad de nu håller på med där på TV-kanalen (inte på hemsidan, där hänger det faktiskt bra folk som vi faktiskt tycker om) så att de går miste om dessa vansinniga projekt som Chicago-bandet OK Go verkar ägna mer tid åt att skapa än vad de gör med själva albumen och låtarna som videorna är till för att marknadsföra. Ett fantastiskt Rube Goldberg-projekt har skapats, helt enkelt för att illustrera och demonstrera...ingenting egentligen, förutom att musikvideor är fruktansvärt underhållande fortfarande. Att det finns hela fyra  videor  på  YouTube  (2000-talets MTV, eller MTV2.0 om man så vill, för övrigt) som förklarar hur videon skapades, kom till, designades och utfördes säger allt. Fuck MTV, long live the music video.

Popponny  | Wired  | AbsolutePunk  | Gizmodo  | dagensskiva  | Spinner  | RollingStone  | CNN  |

Tanken var, när idéerna kring Worlds Apart började ta fast form och klartecken gavs från Whatsupsthlm-kontoret i Stockholm för att skicka skeppet ut till havs, att Worlds Apart skulle ta fasta vid den hardcore, punk och metal som på ett sätt eller annat varit grundläggande och haft stora roller i min musikaliska uppväxt. Jag vill inte säga att Worlds Apart på den fronten hittills varit ett misslyckande, men att 2010 dominerats av hiphop, electro och indie med aviga elektroniska inslag talar sitt tydliga språk. Fruktansvärt kul såklart med en bredd i materialet som kommer upp här, men de läsare som förväntar sig lite mer hardcore, punk och metal kan ha känt sig aningen försummade.

Så, efter ett fett livstecken från Deftones , som kom med en låt nästan designad för att passa som handsken i Deftones-katalogen och en video som borde lära bortskämda reklamstudenter en hel del om meningen med enkelhet och tydlighet i marknadsföringssyften, skickar vi pucken över till ett band som är hardcore och punk och metal och mer därtill samtidigt. Mathcore kallas det, fantastiskt begrepp för en genre som kan räknas som musikalisk kvantfysik.  

The Dillinger Escape Plan har förvisso inte varit särskilt tysta sedan releasen av 2007 års mangelfriska Ire Works, inte alls i jämförelse med Deftones, men "Farewell, Mona Lisa" är det första officiella tecknet på att bandet lever på riktigt och snart kommer med en ny skiva. Option Paralysis släpps 22 mars 2010 via Dillinger Escape Plans egna avdelning hos franska metalbolaget Season of Mist, döpt Party Smasher Inc., och är en av årets mest emotsedda skivor på Worlds Apart-kontoret. Trots att man valt vad som redan måste ses som årets fulaste skivomslag  över Shelby Cincas  stilistiska briljans, som senaste kunde skådas på Ire Works. 

Videon? Inte mycket mer än ett misslyckat försök att göra en konstnärlig video till en aggressiv låt. Tyvärr. Låten? Godkänd, men att ha höga förväntningar på det här bandet hör liksom till hela DEP-konceptet. Kommer jag att se The Dillinger Escape Plan på West Coast Riot 2010? Självfallet.

Upsala Nya Tidning  | Expressen  | Göteborgs-Posten  | Sydsvenskan  | Blabbermouth  | Blabbermouth  

Att få lära sig livets läxor och livslektioner på fotbollsläktare, smutsiga konsertlokaler och på festivaler är en lyx och en ynnest jag förärats med och fortsätter att tacka ödmjukast för vid varje tillfälle av jag skänks. Den festival som i synnerhet gett mig mest musikaliskt och i form av livslektioner är utan tvekan den enorma festen som hålls utanför Köpenhamn kallad Roskildefestivalen.

En av mina bästa festivalupplevelser och allra bästa konsertminnen hittills är från när Deftones spelade på Orange Stage framför 60-80000 personer en stekhet sommardag i juli 2006. Bandet var en av två, tillsammans med Lagwagon, jag verkligen längtade efter att se på min första riktiga festivalresa någonsin, men jag lämnade Danmark med mer upplevelser än jag någonsin kunde räknat med och konsertminnen jag förmodligen aldrig kommer att glömma. Deftones startade ett vattenkrig, med stor hjälp från funktionärerna som hanterade vattenutdelning/vattenutkastning med NFL-precision, som vid konsertens slut var del av det kvitto Deftones fick på att man är en av världens bästa metalakter alla kategorier. 

Mitt djupare förhållande med Deftones går vi in på när det kommande albumet Diamond Eyes släpps, och bakgrunden till både det albumet och denna första indikation av att bandet fortfarande vet hur man gör tar vi i samma veva. Man behöver, som den rosa inramningen och låten i fråga antyder, inte göra allting så svårt.

Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | DN  | SvD  | SvD  | SvD  | Blabbermouth  | Blabbermouth  |

Det finns så mycket att skriva om. Så många post-it-lappar, så många anteckningar, notepad-dokument, anteckningsblock, sparade länkar och bokmärken, som bara skräpar ner kontoret och framför allt Worlds Apart-kollektivets hjärnor och allmänna dagliga medvetande. Det handikappar oss till viss mån och gör oss till väldigt ångestfyllda individer som är för kreativt drivna för vårt eget bästa som fastnar och inte vet hur vi ska röra oss framåt, vad vi ska skriva om först, om vi någonsin kommer lyckas skriva klart alla inlägg om vad som var bäst 2009.

Poängen är, kort och gott: när vi känner denna ångest trycka hårt över bröstet, då lyssnar vi på "El Mañana" ute under en fin vinterpromenad eller kollar på den fantastiskt sorgsna videon inne i värmen. Nu har vi gjort det 48 dagar i rad, och har inga som helst planer på att sluta.

DN  | DN  | DN  | DN  | DN  | DN  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | SvD  | SvD  | SvD  | SvD 

Såhär skrev jag om Lily Allen när jag såg henne spela på Arena på Roskildefestivalen förra året:

" [...] jag måste ha missat något någonstans, för inte fan visste jag att hon utan problem kunde få närmare 22000 personer att fylla Arena en kvart innan hon går på. Visst, MySpace och blablabla, men när, hur hände detta? Och seriöst, har hon alltid varit såhär snygg? Och hur gör man för att bli bästa polare med henne, så att hon kan vara den där tjejen som man väntar på att fika med på ett café och som får varenda person att vrida på huvudet när hon går förbi för att sätta sig hos en och bara snacka lite skit? Hon spenderar den första kvarten av sin spelning med att nervöst skratta åt sig själv, åt att det är så mycket folk där, och det känns inte falskt överhuvudtaget. Hur ofta händer det egentligen?"

Lily Allen @ Arena, Roskilde Festival 2009 | Foto: Emma Svensson/Rockfoto 

Och jag tycker väl ungefär likadant nu som jag gjorde då. Alla machofjanterier som kanske varit aktuella närmare 00-skiftet, if ever, är helt meningslösa när man snärjts av Lily Allen. Hon som person är cool, scenpersonen är cool, musikern är cool och själva musiken är om möjligt ännu coolare. It's Not Me, It's You är en bra popskiva med några riktigt bra låtar, och "The Fear" är en av dem bästa, både från plattan och från skivåret.

Worlds Apart | Worlds Apart | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | Aftonbladet  | DN  | Aftonbladet  | Expressen  | Sydsvenskan  | SvD  | Nöjesguiden  | Metro  | Groove  | Göteborgs-Posten  | Göteborgs-Posten  | dagensskiva  | dagensskiva  | Aftonbladet  | SvD  | 

"Ready For The Floor" är en drog. Jag vet det, ni vet det, alla 23000 som jag såg Hot Chip med en söndag i 2008 i smockfulla Arena på Roskildefestivalen vet det. Där och då undrade jag varför bandet såg så otroligt Wimbledon-propert ut, varför de inte hade en trummis, eller hade de en trummis där någonstans, och hur de lyckades få ut alla ljud genom att trycka på knappar, alla dessa småsmå knappar på rätt små maskiner. Nu vet jag såklart bättre; "Ready For The Floor" är en av 00-talets mest fantastiska låtar och Hot Chip ett av de roligare band jag sett. Made In The Dark är en behaglig platta att ha igång i bakgrunden när man läser eller, gör lite vad som helst egentligen. Kan inte säga detsamma om One Life Stand, men det återkommer vi till.

Worlds Apart  | DN  | DN  | DN  | Aftonbladet 

En av mina favoritbutiker alla kategorier i min hemstad är Bengans på Drottninggatan. Inte bara för att de säljer skivor, något som känns rätt ovanligt i Stockholm trots att det verkligen inte är det, men också har en respektabel bredd i sortimentet och oerhört trevlig personal. Under förra våren och sommaren snurrades The Spirit of Apollo, debutalbumet från DJ/hiphop-duon N.A.S.A., intensivt på Bengans och när året sammanfattades på små kvittolappar fanns The Spirit of Apollo såklart med. Jag såg inte charmen som helhet, men visst går det att hitta något bra på en skiva med 40 gästartister, där Tom Waits, Kanye West, Karen O, Lykke Li och Nina Persson ingår.

The Spirit of Apollo, är inte så rolig som den verkar vara och N.A.S.A. var redan på pappret lite för kitschigt för att egentligen kunna bli riktigt bra. Bland alla osannolika samarbeten och löjliga konstruktioner finns det ett riktigt guldkorn med Kanye West, Santogold och en ohörbar Lykke Li. Videon då? Nej, katastrofal är vad den är. "Gifted"? En av årets bästa låtar. Att Shepard Fairey gjorde ett omslag? Mäktigt.

Worlds Apart  | Worlds Apart  | Worlds Apart  | Rockfoto  | Aftonbladet  | DN